thegreyzone

Vakna vid halv nio ikväll av att jag fick ett sms. Det lät inte som ett sms dock, utan som om något skrek mitt namn. Vaknade halvt i panik. Satte mig lite yrvaket vid datorn och tittade, folk på facebook lever sina liv och postar underligt onödiga saker, bloggen skriker åt mig efter inlägg "Du är hopplöst dålig på att uppdatera, du vet ju om att du behöver skriva, få ur dig allt", skypen blinkar och någon har länkat mig ännu en låt jag borde lyssna på. Jag blir trött och sätter mig i soffan, inser att jag inte har något mer än vatten hemma att dricka. Jag behöver handla så att jag åtminstone har mjölk till frukosten imorgon. Huvudet känns tungt och jag är långt borta från verkligheten. Hur längesen var det jag tog mina tabletter egentligen? Mer än ett dygn sen. Jag sitter en stund och försöker övertala mig själv att jag klarar av att ta mig till affären fast jag inte tagit mina tabletter ännu, jag får helt enkelt bara ta dom nu och hoppas att dom gör sitt innan jag tappar fotfästet helt. Känner mig mer och mer avtrubbad med får ändå på mig kläder och skor. Några ögonblick senare står jag vid köttdisken på ICA och undrar hur jag kom dit. Känner paniken komma krypande och jag vill bara ut. Det blir till att kasta ner sakerna jag behöver i korgen och ta mig till kassan snabbt. Som tur var är kön tom, fördelen med att kvällshandla. Betalar och kommer därifrån. När jag kommer ut och kan andas frisk luft känns det lite bättre. Det är tur att vägen hem inte är lång. Väl hemma får jag in sakerna i kylen och frysen, sätter mig i soffan och känner hur arg jag är på mig själv. Hur patetiskt det känns att knappt kunna gå och handla själv, jag är snart 30 och jag klarar knappt en dag utan en hög tabletter. Tabletter som gör mig så trött att jag nästan somnar sittande i soffan.

   Jag känner doften av grytan i köket med intorkad marinad, glas och koppar som stått där sen jag fyllde år. När var det? Ush, har min vask inte varit ren sen dess? Jag blir ledsen när jag tänker på hur lite jag får gjort, hur jag knappt orkar göra det lilla jag faktiskt gör. Jag borde ta tag i det någon dag, imorgon kanske. Ja, imorgon är en bra dag. Kanske skulle jag försöka röra på mig lite också, jag såg min spegelbild i ett fönster tidigare under dagen, jag vände bort blicken och låtsades som inget. Jag förstår varför folk tittar konstigt på mig och skrattar efter jag passerat. Jag blir ledsen, men jag förstår.

   Det blinkar till från datorn, något har skrivit något till mig. Plötsligt inser jag att glaset jag la några isbitar i står på skrivbordet, isen har nästan smält. Jag häller upp lite cola och minns vad jag precis tänkte på, gå ner i vikt, äta nyttigare, röra på mig. Jag mår illa. Det får bli imorgon, ja, imorgon är nog en bra dag att ta tag i allt.

Förkylningen har hittat sin väg tillbaks igen och jag har sovit mer än jag brukar när jag bara sover och sover. Med all denna sömnen så kommer även dom underliga drömmarna. Jag börjar tro att jag inte är helt ok mentalt. Nu menar jag inte det som ligger till grund för deppresionen eller panikångestattackerna, utan något helt annat. Mina drömmar handlar nästan uteslutande om sex och dödande. Inatt hade jag ihjäl tre personer till från mitt förflutna, eller två av dom åtminstone, den tredje har jag ingen aning om vem det var. Dom andra två däremot är personer jag kallat mina vänner, som svikit, stulit från mig och behandlat mig allmänt illa. Är det mitt undermedvetna som försöker hantera all ångest och hat jag byggt upp genom mina år så att jag kan ta mig vidare? Eller håller jag bara på att bli galen? Jag blir rädd för mig själv, rädd för hur bra det känns att se dom här personerna mista sina liv, rädd för hur bra det känns att få vara den som tar deras liv.

   Det är nog dags att försöka få en ny tid hos psykologen igen. Jag trodde hon skulle skicka en ny tid, men några papper har inte kommit. 

 

Jag ska försöka ta mig bort till affären och köpa lite mjölk och bröd, kanske något gott till ikväll. Får bara hoppas att jag inte har ihjäl någon på vägen... 

Där finns väldigt mycket musik som är för vacker för att inte lyssnas på, detta är en av dom
Poets of the fall - Beautiful Ones

 

 

Jag har haft en riktigt hyfsad dag idag fast jag fortfarande är förkyld. Det har blivit mycket vilande som vanligt men även ett besök på studiefrämjandet ikväll tillsammans med en hög andra typer som spelar kort där varje onsdag. Det var ett tag sen jag var där men oavsett när jag dyker upp, oavsett hur länge jag varit bort därifrån, så känns det som det var förra veckan jag träffade dom. Folk där är alltid trevliga och även om vi spelar för att vinna, så har vi samtidigt roligt och ingen beter sig illa. Något som jag inte upplevt på många andra platser. Jag skulle behöva ta mig dit oftare, jag borde göra mer för att bearbeta min sociala fobi. Eller social fobi är det väl inte egentligen, jag trivs bara bättre hemma. 

   En sak kan dock irritera mig ganska kraftigt där imellanåt, speciellt när jag inte mår så bra, och det är att alla är så fruktansvärt högljuda. Visst, det får man kanske ta när man trycker in 10+ killar i en lokal. Dock verkar alla där alltid vara den som för mest oväsen, och det har jag väldigt svårt för. Ännu värre är det när man börjar prata med någon och så kommer valfritt vandrande oväsen och avbryter mig mitt i meningen och börjar prata om något annat, dubbelt så högt som jag och någon annan i lokalen pratar. Jag hatar att bli avbruten när jag pratar och jag hatar när andra blir avbrutna när dom pratar med mig. Uppenbarligen så är alla männsikor viktigare än någon annan här i världen, åtminstone enligt dom själva (med vissa få undantag). Eller så saknar dom helt enkelt bara sunt förnuft och grundläggande kunskap i hur man beter sig i grupper med folk. Oavsett så gör det mig på riktigt dåligt humör. 

   Det där med att konstant bli avbruten alltid är en av dom största anledningarna till att jag sällan säger något i andra människor sällskap, åtminstone om det är mer än jag och ytterligare en person. Tyvärr så har detta gjort att folk i allmänhet tycker att jag är tråkig och introvert. Är det så konstigt?

Det har varit dåligt med skrivande dom senaste dagarna. Jag har egentligen inte haft något direkt jag behövt få ur mig. Jag har mest bara sovit och slöat framför datorn. Förkylningen jag åkt på har gjort mig mer avtrubbad än vanligt. Ändå så har jag faktiskt fått bort lite av disken, samt varit och handlat en sväng. Tänkte att jag skulle försöka börja äta lite hälsosammare och röra på mig mer. Vilket sket sig dagen efter jag handlat pga förkylningen. Isället för något vettigt hemmalagat till middag så blev det en pizza. Det kändes fel att äta den och efteråt så mådde jag mest illa och ångrade att jag köpt den. Ändå sitter jag här igen och funderar på att beställa något eftersom jag är för trött för att plocka fram något och laga till. Ibland önskar jag att jag bara behövde äta en gång i veckan.

Fick kaffebesök av min far idag. Han hälsar inte på så ofta så det är trevligt när han gör det. Han tittar runt lite, frågar det gamla vanliga om jobb och varför jag inte klippt mig ännu. Förklarar att jag fortfarande är sjukskriven etc. Han han aldrig riktigt accepterat att jag mår som jag gör, åtminstone inte vad jag vet om. Dock har han blivit bättre på att inte dra upp det och förlöjliga det hela. Det känns ändå som om han är besviken, jag blev inte riktigt den sonen han hoppats på. Han har jobbat som hantverkar i hela sitt liv och nyligen gått i pension. Han hade nog hoppat att jag skulle gjort något liknande. Tyvärr så är det liv han levt inte något för mig. 

   Han frågade även om jag gått upp i vikt, tyckte att jag lagt på mig lite sen senast. Jag har ingen som helst aning faktiskt, jag har inte vägt mig på åtminstone ett år. Då jag är inte heller ägare till en våg så det är inte helt lätt att hålla koll. Jag borde nog försöka skaffa mig en ändå och sen kanske börja träna och röra på mig mer.

 

 

Det har varit ännu en sån där dag, mycket tankar och lite produktivitet. Har mest mått illa och huvudet har inte känts bra. Jag vet inte riktigt vad det är eller varför det blir så, men ibland, oftrare nu på senaste tiden, så är det precis som om jag får kortslutningar i hjärnan. Det zappar till, precis som om en mygga hade flugit in i en mygglampa och bränts. Mitt huvud snurrar till när det händer och ibland så känns det som om det ska slå lock för öronen, men gör det inte. Oavsett så är det väldigt obehagligt. Måste ta mig tid och kolla upp det, se om där finns något jag kan göra för att slippa uppleva det. 

 

 

När min far var 30 år gammal så hade han jobbat i 15 år, byggt sitt eget hus och blivit far till två barn.

   Jag är inte långt ifrån 30 och jag har inget av det där. Jag har jobbat ca 1½ år sammanlagt. Lyckats skaffa mig en lägenhet på 54 kvadrat. Samt ha ett enda förhållande som varade i nästan 3 hela månader. Det är inte konstigt att jag känner mig misslyckad ibland. Jag har inte åstadkommit något alls. Jag klarar knappt av att ta hand om mig själv. Jag har förklarat många gånger för diverse psykologer och doktorer om hur hopplöst jag tycker att livet är. Tomheten och meningslösheten som kryper på när jag tänker på det där med jobb, hus, familj etc. Ekorrhjulet som jag ser framför mig, arbeta för att få pengar så jag kan betala min hyra och köpa mat, bara så jag kan överleva och jobba mer. Detta är för mig inget liv. Om detta är vad jag måste göra för att existera så lämnar jag hellre den här världen bakom mig. 

  Man kan argumentera för allt det där andra. Barn, kärlek, resor, vänner mm. Varken barn eller resor är något som lockar. Det enda stället jag trivs på är här, när min säng. Kärlek då? Jo visst, det hade varit trevligt, men existerar det? Det är något jag aldrig fått uppleva och med tanke på hur människor är runt omkring mig så blir jag mer och mer skeptisk till dess existens. Detsamma gäller vänner. Visst har jag några jag umgås med ibland, men det är också allt. Jag har inga inga vänner jag kan ringa 4 på natten när jag har ett panikångest anfall och knappt klarar hålla ihop mig själv. Jag har inga vänner jag kan prata med, alltså verkligen prata med. 

   Vad finns det mer att leva för? 

 

Denna dagen har spenderats till störtsta delen i min säng, gråtandes under täcket. Livet... jag hade gärna sluppit det idag. 

Söndagen började inget vidare, blev väckt 05.20 av att en av mina grannar kände för att imponera på sin polare och drog igång sin stereo på fullt blås. Ifrågasätter starkt om personen i fråga är efterbliven eller om han bara har otur när han tänker. Oavsett så blir det till att anmäla honom igen imorgon och hoppas hyresvärden tar tag i det snart.

   Blev till att gå upp och fixa lite frukost och invänta en kompis som skulle plocka upp mig på väg till lokalen där vi brukar spela kort. En mindre turnering var planerad, men bara fyra personer dök upp så det blev inte mycket mer än lite speltestande och snackande. 

   Efter vi var klara där så blev det en runda till McDonalds med kompisen, hans flickvän och ytterligare en gemensam vän. Provade en ny kycklingburgare som inte var något vidare. Jag föredrar den gamla hederliga McChicken. Vi åt och drog sen till en loppis och kollade lite böcker. Hittade två nya så nu har jag lite till att läsa. 

   Resten av dagen har gått på halvfart. Vilat en del, spelat lite, kollat på streams och sen sovit en runda. Är glad att jag lyckats ta mig igenom all det sociala idag på endast tre timmar sömn och ändå sluppit ångestattacker och annat otrevligt. Alla dagar utan det är bra dagar.

Jag har visst tackat ja till att vara med och spela lite kort tidigt imorgon med några vänner, så det får bli tidigt i säng ikväll. Eller ja, inte så tidigt, klockan är redan 00.47 så det lär väl inte bli så mycket sömn, men jag hoppas det blir tillräckligt.

 

Godnatt.

En av nackdelarna med att sova så mycket som jag gör just nu, är alla underliga drömmar jag har. Väldigt många av dom är så nära verkligheten så istället för drömmar så blir det mer som minnen. Ibland så har jag svårt att skilja mellan verklighet och dröm. 

   Det är inte så att jag har drömmar som skrämmer mig, dom gör mig bara väldigt förvirrad. Inatt hade jag en dröm där jag blev jagad, av vad och varför minns jag inte. När jag vakna och skulle gå upp kunde jag knappt stå upp, mina ben var helt slut och det kändes som jag precis varit ute och sprungit.

 

Hade en småjobbig dag igår, kändes som om jag befann mig utanför kroppen. Det är något som inte är helt ovanligt, men ändå lika jobbigt. Lite svårt att förklara hur det känns mer än att vara utanför sin egen kropp och inte helt vara i kontroll. Känner mig avtrubbad och tom när det händer. Det enda som brukar hjälpa är att sova och sova mer. Ändå är jag trött som bara den idag. 

   Måste dock försöka hålla mig vaken ett tag till. Ska iväg och handla mat med min syster senare, samt hämta ut mer tabletter, såg att jag bara har några stycken kvar. 

 

Jag var bjuden till en fest igår, vilken jag helt glömde bort då jag sov nästan hela kvällen. Tror inte jag hade tagit mig dit där ändå även om jag varit vaken. Fester och sociala engagemang är verkligen inte min grej. Ännu mindre när det ligger en bit iväg. Nu bor jag inte så långt ifrån station här i Hässleholm, och det är inte så långt att åka till Bjärnum, men även denna lilla sträckan får min kropp i panik. Jag får försöka få tag på han som höll i det senare idag och be om ursäkt. Ganska säker på att han vet om att jag inte alltid mår bra och har speciellt lätt för att ta mig iväg till sånt. 

 

Blir nog en stund vila till iallafall innan syster kommer. 

Blev tidigt i säng igår, var helt slut i huvudet. Blev inte mycket sovit dock, vakna strax efter midnatt av att paret över mig skrek åt varandra och kasta saker igen. Något dom fortsatte med nu ikväll i en hel timme, precis efter jag lagt för att sova. Känner mig lite smått groggy nu, mår verkligen inte bra utan sömn. Ska ge det ett försök till snart, nu är det åtminstone tyst igen. 

 

Lyckades få tummarna ur baken idag och dammsugade. Kändes riktigt trevligt när dammråttmonsterna försvann. Duschade och gick sen bort till thaistället och köpte med mig lite mat hem. Deras lunchbuffé är riktigt trevlig, räcker till minst två måltider det jag får med mig. 

 

Har insett att jag verkligen inte känner mycket alls om dagarna, jag plågas inte längre av en mental berg-och-dalbana som tidigare. Det är ju egentligen positivt, samtidigt så känns det som om allt blir så väldigt tomt på något vis. Jag vet, jag borde inte klaga på att jag faktiskt slipper må dåligt. Tyvärr mår jag inte bra heller, jag mår inte alls. Jag vaknar, gör det jag måste, sen somnar jag igen. Dagar byter av dagar. Det är inte första gången det är så här och det brukar leda till att jag ifrågasätter meningen med det hela, sen tappar jag mer och mer av verkligheten tills jag är helt innestängd och mår dåligt igen. Funderar och funderar på ett sätt att ta mig ur det här, men kommer ingen vart, istället somnar jag och glömmer helt bort det. Åtminstone tills nästa gång jag spenderar för mycket tid på att fundera på saker.

Inget av det jag hade planerat att göra idag har blivit gjort. Förutom att laga mat, det blev av. Skulle dammsugat, diskat, skurat toaletten och handlat. Istället har jag bara legat i halvdvala i sängen. Ingen riktigt sömn så jag är inte ett dugg utvilad. Imellanåt har jag knappt orkat öppna ögonen. Jag får försöka ta tag i lite av disken inatt. Har ju gott om tid om jag inte lyckas somna. En dusch ska jag också försöka hinna med så slipper jag det imorgon innan jag får besök. 

 

Ringde till Comhem idag och uppgradera mitt bredband. Det har bettet sig väldigt underligt på senaste tiden och ibland har jag knappt ens kunnat surfa på internet utan enorma laddningstider. Nu får jag fördubblad hastighet till ett reducerat pris istället, vilket inte var helt fel. Så där sparar jag 50:- till i månaden. Jag får bara låta bli att flytta dom närmaste 18 månaderna, vilket inte borde vara något problem. Jag trivs väldigt bra i min lägenhet, det är bara grannarna jag inte är så förtjust i. 

 

Lutar åt att lägga mig och läsa en sväng, är för seg för att sitta vid datorn, men för pigg för att sova. Eldfödd är förrästen utläst, riktigt bra bok som jag önskar hade varit längre. Håller nu på med Necronomicon på engelska. 800+ sidor med underligheter så den kommer nog vara ett tag.

Något jag är glad att jag kan göra är att förlora mig i en bok så pass att hela världen omkring mig försvinner. Den spelas upp i mitt huvud som en film, en film som egentligen bara är ett manus och jag står för allt visuelt. Tyvärr funkar detta inte med alla böcker, men när det gör det så är det fantastiskt.

 

   När det händer är det är inte förrän jag når ett ställe i boken som beskriver närhet eller kärlek som trancen bryts. Först då slår mina egna känslor igenom. Längtan, något jag inte trodde jag var kapabel till att känna längre, suger tag i mig. Längtan efter att få känna henne tätt intill mig. Värmen från hennes nakna, lena hud. Tryggheten av att höra hennes andetag intill mig i mörkret på natten. Ljudet av hennes lugna rytmiska hjärtslag när jag vilar mitt huvud mot hennes bröst. En så enorm längtan efter någon som jag inte träffat ännu. Hur är det ens möjligt?

Igår natt laga jag mat hemma för första gången på evigheter. Måste säga att det är godare med hemmalagat än skräpmaten jag brukar köpa ute. Det har blivit alldeles för mycket av den varan dom senaste veckorna. Ska försöka rycka upp mig och göra lite mer eget. Sparar en hel del pengar på det och dom behöver jag alltid. Får försöka planera det bättre och kanske även försöka komma in i en bättre dygnsrytm. Jag gissar att det sistnämnda kommer att bli det svåraste.

   Jag har så länge jag kan minnas haft svårt att sova på nätterna. Jag brukar istället piggna till när mörkret faller på och sedan bli trött när solen börjar titta fram. Vilket faktiskt nu när jag tänker efter har stämt extra bra in nu under sommaren. jag har svoit alldeles för mycket och nästan oavkortat under dagtid. Visst, jag är inte speciellt förtjust i värmen heller och det enda stället som är svalt är min säng. 

 

Fick en skrämmande hjärtklappning i går kväll. Låg i sängen och lästa lite bok när hjärtat plötsligt fick för sig att börja tokslå, och det lugna inte ner sig igen förrän efter ett par minuter. Jag tycker inte om när min kropp gör så mot mig. Det drog igång ett panikångestanfall som inte alls hjälpte det hela. Som tur var la det sig lite när hjärtat lugna ner sig. 

 

Klockan är snart 07.00. Jag ska lägga mig och läsa en runda till och förhoppningsvis sova en lite sväng också.

Hade satt klockan på väckning vid 11 så att jag skulle hinna klä på mig innan jag skulle iväg på min systerdotters kalas. Vakna en stund innan, lyfte telefonen och titta på den, då ringde den. Det var förmodligen bara en tillfällighet, men efter boken jag läste inatt innan jag somnade "Eldfödd" av Stephen King, så börja jag självklart fundera. Är det möjligt att ha någon form av ytterst passiv psykisk förmåga som låter mig vakna precis innan så jag inte ska bli panikväckt av ringsignalen? Förmodligen inte, men det är en kul tanke. Alla vill vi väl vara lite speciella. 

   Det blev en lugn födelsedag. Grillad korv och lite tårta. Fick äntligen i mig lite mat. Åkte dock därifrån efter bara två timmar. Var varm, trött och huvudvärken var på väg tillbaks, så det blev till att åka hem och lägga mig. Vakna någon timme senare av att grannen dragit igång sin musik igen. 

 

Ingen aning vad jag ska hitta på ikväll. Är inte speciellt sugen på något alls just nu. Kanske blir mer bok, eller en film.

Sov fram till 5 i eftermiddags igen. Helt slut, fortsatt huvudvärk. Vakna lite half panikslagen och insåg att min syster skulle plocka upp mig om 30 minuter så vi kunde åka och handla. Blev en snabbdusch och sen iväg. Fick med mig det viktigaste hem så nu har jag mat i ett par dagar till. Dvs om jag orkar laga till något och äta. idag har jag fått i mig en bulle med ost på och några chips.

   Grannarna båkade, hoppade i golvet och kasta saker på varandra igen när jag kom hem. Att dom bara orkar. Är det inte bättre att gå skilda vägar när det är så nästa varje dag? Enda gången där är tyst uppe är när den ena av dom inte är hemma, eller ja nästan alltid, någon idiot fick för sig att spika upp tavlor strax efter midnatt. 

 

Imorgon ska jag iväg på födelsedagskalas. Den yngsta av mina systerdöttrar fyller 12, samt hennes far som fyller en aning mer. Grillad korv utlovades så det kan nog bli trevligt. Det blir åtminstone lite vettigare mat än vad jag brukar äta.

 

Nu ska jag försöka sova lite till så jag kan vara hyffsat pigg imorgon. Godnatt.

05.00 och jag sitter fortfarande vaken. Nu är det inte så att jag har något direkt att göra imorgon, men det känns ändå som om jag borde sova. 

 

Jag har lyckats dra på mig en förkylning igen, feber, rinnande näsa och ont i halsen. Kanske skulle göra mig en kopp te och sen läsa en bok.

 

Mitt huvud känns så där underligt tomt igen. Det kan bero på att jag haft några mindre panikattacker ikväll/natt. Får alltid svårt för att andas när dom slår till, blir yr, tom.

 

Hitta en spellista på youtube med animemusik. Känner igen så väldigt många av dom, vilket är jobbigt, för jag minns även vad jag kände och hur jag mådde när jag såg dom. Det är nog dags att lägga ner för inatt ändå, innan jag bryter ihop. 

Idag har det varit ganska lugnt, bara ätit och sovit. Haft huvudvärk så inte varit så pigg på något alls. har även lyckats vända dygnet en aning efter helgens tortyr från mina grannar. I lördags kväll gick jag och la mig tidigt för att jag inte mådde något vidare. Vaknade vid 22.30 av att någon dragit igång en något högljud fest, vilken fortsatte fram till 7 på morgonen. Underbart. Lyckades somna efter det och sov några timmar innan jag vakna igen av att grannarna över mig börjat bråka igen. Jag förstår inte varför hon som bor där inte slängt ut killen redan, flera gånger i veckan står han och skriker åt henne och hotar med att döda henne. Dom slåss, kastar saker på varandra, gråter och stampar omrking. Jag har redan ringt polisen en gång och anmält det, tyvärr så valde polisen att inte göra något alls. Ibland så hoppas jag att han faktiskt ska ha ihjäl henne, då hade det till slut blivit tyst där uppe. Avsaknaden av empati är alltid lite extra märkbar när jag är trött och irriterad. 

 

Klockan är snart 04.00 igen så jag antar att det är dags att krypa till säng och försöka sova någon timme. Vaknar jag i vettig tid senare idag så ska jag nog försöka ta mig bort till thairestaurangen och köpa med mig mat hem. Deras lunchbuffé är ganska trevlig och brukar räcka till både lunch och kvällsmat. Någon energi till att laga mat och städa har jag fortfarande inte lyckats frammana. Jag kanske har större tur imorgon. 

 

Godnatt.