thegreyzone

Vakna vid halv nio ikväll av att jag fick ett sms. Det lät inte som ett sms dock, utan som om något skrek mitt namn. Vaknade halvt i panik. Satte mig lite yrvaket vid datorn och tittade, folk på facebook lever sina liv och postar underligt onödiga saker, bloggen skriker åt mig efter inlägg "Du är hopplöst dålig på att uppdatera, du vet ju om att du behöver skriva, få ur dig allt", skypen blinkar och någon har länkat mig ännu en låt jag borde lyssna på. Jag blir trött och sätter mig i soffan, inser att jag inte har något mer än vatten hemma att dricka. Jag behöver handla så att jag åtminstone har mjölk till frukosten imorgon. Huvudet känns tungt och jag är långt borta från verkligheten. Hur längesen var det jag tog mina tabletter egentligen? Mer än ett dygn sen. Jag sitter en stund och försöker övertala mig själv att jag klarar av att ta mig till affären fast jag inte tagit mina tabletter ännu, jag får helt enkelt bara ta dom nu och hoppas att dom gör sitt innan jag tappar fotfästet helt. Känner mig mer och mer avtrubbad med får ändå på mig kläder och skor. Några ögonblick senare står jag vid köttdisken på ICA och undrar hur jag kom dit. Känner paniken komma krypande och jag vill bara ut. Det blir till att kasta ner sakerna jag behöver i korgen och ta mig till kassan snabbt. Som tur var är kön tom, fördelen med att kvällshandla. Betalar och kommer därifrån. När jag kommer ut och kan andas frisk luft känns det lite bättre. Det är tur att vägen hem inte är lång. Väl hemma får jag in sakerna i kylen och frysen, sätter mig i soffan och känner hur arg jag är på mig själv. Hur patetiskt det känns att knappt kunna gå och handla själv, jag är snart 30 och jag klarar knappt en dag utan en hög tabletter. Tabletter som gör mig så trött att jag nästan somnar sittande i soffan.

   Jag känner doften av grytan i köket med intorkad marinad, glas och koppar som stått där sen jag fyllde år. När var det? Ush, har min vask inte varit ren sen dess? Jag blir ledsen när jag tänker på hur lite jag får gjort, hur jag knappt orkar göra det lilla jag faktiskt gör. Jag borde ta tag i det någon dag, imorgon kanske. Ja, imorgon är en bra dag. Kanske skulle jag försöka röra på mig lite också, jag såg min spegelbild i ett fönster tidigare under dagen, jag vände bort blicken och låtsades som inget. Jag förstår varför folk tittar konstigt på mig och skrattar efter jag passerat. Jag blir ledsen, men jag förstår.

   Det blinkar till från datorn, något har skrivit något till mig. Plötsligt inser jag att glaset jag la några isbitar i står på skrivbordet, isen har nästan smält. Jag häller upp lite cola och minns vad jag precis tänkte på, gå ner i vikt, äta nyttigare, röra på mig. Jag mår illa. Det får bli imorgon, ja, imorgon är nog en bra dag att ta tag i allt.