Jobbiga nätter
Det är nätter som denna som jag önskar att jag hade något jag kunde ringa, eller rentav träffa personligen. Bara för att prata, för att lugna ner mig och få rätt på mitt huvud igen. Paniken kommer krypande först och sen växer den tills det blir olidligt. Jag hyperventilerar och skakar, sen kommer frossan. Jag hatar det, verkligen hatar det.
Jag har inte tagit några mediciner för det på över 6 månader och det borde kännas bättre än vad det egentligen göra. Målet var ju hela tiden att komma ur det där mörka hålet och börja leva igen. Ett liv utan panikångest, ett liv utan piller som bedövar. Just nu, när jag sitter och skakar, så längtar jag tillbaks till dagarna då jag var så bedövad att jag inte kände någonting alls. Inga skuldkänslor, ingen ångest, inget samvete som försökte få mig att må dåligt. Jag bara fanns.
Just nu vill jag inte finnas alls. Åtminstone inte ensam.
