thegreyzone

Något jag är glad att jag kan göra är att förlora mig i en bok så pass att hela världen omkring mig försvinner. Den spelas upp i mitt huvud som en film, en film som egentligen bara är ett manus och jag står för allt visuelt. Tyvärr funkar detta inte med alla böcker, men när det gör det så är det fantastiskt.

 

   När det händer är det är inte förrän jag når ett ställe i boken som beskriver närhet eller kärlek som trancen bryts. Först då slår mina egna känslor igenom. Längtan, något jag inte trodde jag var kapabel till att känna längre, suger tag i mig. Längtan efter att få känna henne tätt intill mig. Värmen från hennes nakna, lena hud. Tryggheten av att höra hennes andetag intill mig i mörkret på natten. Ljudet av hennes lugna rytmiska hjärtslag när jag vilar mitt huvud mot hennes bröst. En så enorm längtan efter någon som jag inte träffat ännu. Hur är det ens möjligt?