Insomnia
Första prereleasen på ett par år idag. Det gick som förväntat, 2 vinster och 2 förluster. Hade ju självklart hoppas på mer, men det gick som det gick. Trevligt att träffa lite gammal kortvändarfolk som inte synts till på ett bra tag. Har verkligen saknat kortspelandet. Så det känns riktigt bra att komma igång igen. Även om jag förmodligen inte kommer sattsa på det allt för seriöst, så är det trevligt att det är en del av vardagen igen. Förhoppningsvis kan det bli lite mer frekvent spelande om/när jag öppnar upp min lilla butik. Måste säga att jag inte direkt lagt ner någon energi på det alls på senaste. Varken på att planera eller plugga företagsekonomi. Den där drivkraften som jag skulle behöva finns inte där.
Sovandet har det inte blivit mycket med. Sover riktigt dåligt. Vaknar efter bara en liten stund. Blir aldrig riktigt utvilad. Inatt lyckades jag dock sova nästan tre hela timmar i sträck. Tror det är det längsta jag sovit kontinuerligt dom senaste veckorna. Kanske kan det hjälpa att komma igång med träningen och försöka äta lite bättre och mer regelbundet. Jag skulle nog behöva lite rutin, även om det finns få saker jag avskyr så mycket.
Imorgon blir det en runda till psykologen på arbetsförmedlingen. Dags att bestämma hur pass frisk jag är och vilket av deras underliga projekt jag ska börja på denna gången. Blir det ännu en jobbsökar kurs så vet jag inte om jag bara ger upp. Är så less på deras idiotiska påfund. Speciellt nu då jag har en plan, mer än en plan faktiskt, och dom väljer att helt bortse från den. Det känns verkligen inte som om dom vill att man ska få ett jobb.
Sovandet har det inte blivit mycket med. Sover riktigt dåligt. Vaknar efter bara en liten stund. Blir aldrig riktigt utvilad. Inatt lyckades jag dock sova nästan tre hela timmar i sträck. Tror det är det längsta jag sovit kontinuerligt dom senaste veckorna. Kanske kan det hjälpa att komma igång med träningen och försöka äta lite bättre och mer regelbundet. Jag skulle nog behöva lite rutin, även om det finns få saker jag avskyr så mycket.
Imorgon blir det en runda till psykologen på arbetsförmedlingen. Dags att bestämma hur pass frisk jag är och vilket av deras underliga projekt jag ska börja på denna gången. Blir det ännu en jobbsökar kurs så vet jag inte om jag bara ger upp. Är så less på deras idiotiska påfund. Speciellt nu då jag har en plan, mer än en plan faktiskt, och dom väljer att helt bortse från den. Det känns verkligen inte som om dom vill att man ska få ett jobb.
Nätter
Vissa nätter är värre än andra, och så finns det dom som är ännu värre än det. Nätter när jag är på bristningsgränsen. När tårarna är på väg att rinna över men ändå inte vill ut.
Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge. Jag är så fruktansvärt trött, både fysiskt och psykiskt. Panikångestattacker, deppressioner, sjukhus, piller, psykologer, rehabilitering. Till slut så blir det bara för mycket. Jag vet inte varför jag fortfarande sitter här. Jag har haft så många chanser på mig att låta det ta slut. Förmodligen så är jag för rädd för att ta steget. Istället släpar jag mig igenom dag efter dag utan någon som helst aning varför.
Det finns så mycket jag skulle kunna skylla dom här känslorna på, det faktum att jag nyligen slutade med mina antideppresiva tabletter, den konstanta obalansen av vätskor och vitaminer i kroppen, problem med sköldkörtlen. Faktum kvarstår, att även om allt detta hade löst sig, så hade jag fortfarande saknat en av dom viktigaste drivkrafterna som människa, viljan att leva. Jag kan inte säga exakt när den försvann, jag vet bara att det var så längesen så jag minns inte hur det var att vilja.
Den enda önskan jag har är att få krypa ihop bredvid någon, luta huvudet mot hennes varma bröst, känna hjärtslagen och sen somna, helst utan att någonsin vakna upp igen. Närhet och värme, så lite som krävs, så mycket det kan åstadkomma.
Denna natten har inte varit bra, kanske är det dags att försöka få resten av den att försvinna. Kanske slipper jag vakna igen, kanske vaknar jag utan allt det här snurrandes i huvudet, kanske är morgondagen dagen då jag hittar värmen. Kanske är det bara ännu en dag som alla dom andra, som börjar, tar slut, och lämnar mig ett steg närmare mörkret.
Sömn...
Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge. Jag är så fruktansvärt trött, både fysiskt och psykiskt. Panikångestattacker, deppressioner, sjukhus, piller, psykologer, rehabilitering. Till slut så blir det bara för mycket. Jag vet inte varför jag fortfarande sitter här. Jag har haft så många chanser på mig att låta det ta slut. Förmodligen så är jag för rädd för att ta steget. Istället släpar jag mig igenom dag efter dag utan någon som helst aning varför.
Det finns så mycket jag skulle kunna skylla dom här känslorna på, det faktum att jag nyligen slutade med mina antideppresiva tabletter, den konstanta obalansen av vätskor och vitaminer i kroppen, problem med sköldkörtlen. Faktum kvarstår, att även om allt detta hade löst sig, så hade jag fortfarande saknat en av dom viktigaste drivkrafterna som människa, viljan att leva. Jag kan inte säga exakt när den försvann, jag vet bara att det var så längesen så jag minns inte hur det var att vilja.
Den enda önskan jag har är att få krypa ihop bredvid någon, luta huvudet mot hennes varma bröst, känna hjärtslagen och sen somna, helst utan att någonsin vakna upp igen. Närhet och värme, så lite som krävs, så mycket det kan åstadkomma.
Denna natten har inte varit bra, kanske är det dags att försöka få resten av den att försvinna. Kanske slipper jag vakna igen, kanske vaknar jag utan allt det här snurrandes i huvudet, kanske är morgondagen dagen då jag hittar värmen. Kanske är det bara ännu en dag som alla dom andra, som börjar, tar slut, och lämnar mig ett steg närmare mörkret.
Sömn...
Apati
Det har varit väldigt många dagar i rad nu som det inte blivit något alls av. Har varit så fruktansvärt trött och yr så jag har knappt orkar ta mig ur sängen. Disken står och väntar, lägenheten behöver städas och jag skulle behöva lägga ner mycket mer energi på matlagningen istället för att bara förlita mig på toasts och konserverade champinjoner.
Ska försöka ta mig bort och spela lite kort ikväll. En aning socialt umgänge kan ju inte skada. Det samt lite friskluft.
Ska försöka ta mig bort och spela lite kort ikväll. En aning socialt umgänge kan ju inte skada. Det samt lite friskluft.
En början
Många gånger har jag funderat på om jag inte borde ta tag i skrivandet igen. Tyvärr så blir det aldrig mycket mer än en tanke. Även om jag har försökt börja så brukar jag inte komma längre än första meningen. Känns som om jag har tappat stinget. Förhoppningsvis kan jag få tillbaks lite av inspirationen genom att skriva här, eller åtminstone kunna dumpa en del av skiten som inte går att berätta för någon annan. Oavsett så känns det bra att åtminstone ha denna bloggen som alternativ.
