thegreyzone

Vad kallar man en känsloflashback? Gissar att det inte finns något ord för det ännu. Det borde det. På senaste tiden så har jag börjat minnas känslor, även om det bara är fragment, från långt tillbaks. Det är inte så att jag känner allt, utan bara en så pass liten del att jag inte kan placera den. Jag känner bara igen det. Musik gör det lite lättare att minnas vissa saker, dock aldrig något bra. Alla känslor jag kan relatera till musik av olika slag bär på något som gjort ont på ett eller annat sätt. Saknad, ångest, ensamhet, rädsla.. allt finns där i musiken. Var är allt det andra? Dom bra känslorna, dom lyckliga minnena?

Inte mycket spännande händer på denna sidan verkligheten. Dagarna bara fortsätter att rulla på, så fort att jag ibland tappar bort mig själv i veckorna. Inget har jag åstadkommit under dom tre månader jag haft på mig än så länge och snart är tiden ute. Två månader till, sen måste jag ha hela mitt företag planerat och färdigt för start, annars vet jag inte vad som kommer att hända. Jag hittade en lokal igår, en bra början hoppas jag. Den verkar stor nog och uppfylla alla dom kraven jag har. Ska försöka ta mig dit och titta senare under dagen. Måste försöka få tag på vettiga leverantörer snart. Vet bara inte var jag ska vända mig, vem jag ska ta kontakt med. Alldeles för mycket nytt att hantera ensam. Det triggar ångesten och drar mig länge och längre ner i apatin.

Det där med ensamheten blir för mycket ibland. Det är jobbigt att hantera den här världen helt ensam. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Har funderat på att flytta, lämna allt här och försöka hitta något annat. Det finns egentligen inget här som håller mig kvar. Min familj kanske, men dom träffar jag så pass sällan ändå. Vänner har jag inga kvar. Där finns någon enstaka jag pratar med, men ingen jag hade saknat. Jag känner att jag behöver människor omkring mig som jag kan prata med, som kan lyssna när det behövs. Människor som äger förmågan att förstå, framförallt att vilja förstå. Nu känns det bara som att prata med sig själv. Så fort jag drar upp något som skulle kunna verka det minsta personligt, så kopplar alla ifrån. Ingen vill lyssna, inte vill förstå. Det gör mig trött, trött och ledsen.

Det bästa hade varit att sluta känna. Helt stänga av alla känslor. Empati, ångest, skuldkänslor, bort med allt. Jag hade det så ett tag när jag åt båda sorterna av dom antideppresiva. På sätt och vis var det ganska skönt. Där fanns jag och ingen annan. Kanske är det något liknande som behövs för att bli en del av den här världen, total fokus på sig själv och sina egna mål. Inte för att jag har några mål. Jag önskar väl mest bara att detta ska ta slut snart.

Ännu en fredag. Klockan är 21.00 och jag överväger starkt att ge sängen en chans. Känner att där verkligen inte finns någon anledning med att sitta vaken och stirra på skärmen mycket längre. Trött är jag också. Upp relativt tididgt för att vara mig, och ingen eftermiddags lur.

Syster och hennes pojkvän och hans son var här på besök tidigare. Åt lite mat och drack en kopp kaffe. Det var trevligt med lite socialt umgänge. Har inte varit mycket sånt på senaste.

Har lyckats komma lite längre på mitt försök att få igång ett eget företag. Dock känner jag en viss motvillighet när det kommer till hela grejen. Inte för att det är så mycket jobb, utan pga den överhängande risken att jag inte kommer att kunna dra in tillräckligt med pengar för att faktiskt överleva. Jag har räknat på det, och jag behöver verkligen tjäna en hel del för att ens kunna behålla min lägenhet. Så frågan är om det är värt att kämpa vidare. Kanske borde jag leta upp något annat jobb som kan ge mig 10.000 efter skatt, och sen bara vara "nöjd". Koppla ifrån helt och hoppas på att jag inte går in i väggen igen. Det känns inte vidare meningsfullt att kämpa för något som har så väldigt stor potentiall att misslyckas. Även om jag vet att det inte är rätt sätt att se på saken, så är det åtminstone det realistiska sättet att se på saken. Jag vill ju inte ge mig på något som tvingar mig tillbaks ännu fler steg nu när jag äntligen har kommit någonstans.
Jag antar att jag kommer få fortsätta att kolla upp det här, se om jag inte kan lösa det på något vis. Det hade varit trevligt att få vara sin egen chef. Tyvärr så är det förmodligen mer jobb än vad jag kommer kunna klara av. Jag får väl helt enkelt sova på saken. Godnatt.

Panikångestanfallen har börjat krypa tillbaks så smått. Hade ett igår morse som var riktigt jobbigt. Fick ställa mig i duschen med alldeles för varmt vatten och bara vänta tills det drog över. 1½ timme tog det innan jag kunde ta mig ur duschen igen, skrynklig och skakig. Duschen kanske kan verka som ett underligt ställe att gömma sig på, men för mig är det ett av få ställen där jag känner mig någotsånär säker. Sen så hjälper det något oerhört med det varma vattnet då jag alltid fryser efter ett anfall. Det enda sättet jag kan tina kroppen på och få den att sluta skaka så fruktansvärt.

Sömna har det inte blivit mycket med. Någon timme här och någon där. Slumrar till när jag sitter vid datorn och spelar och ibland när jag lägger mig i sängen för att läsa lite. Jag vet inte alls hur jag ska lösa det här med sömnen. Det verkar som om det bara blir värre och värre. Jag har funderat på mina panikpiller, men dom hjälper mest bara till med insomningen, och den har jag inget problem med. Det är att lyckas hålla mig sovande som är omöjligt.

En annan sak som jag märker av mer och mer är hur oerhört osynlig jag är. Jag tycker att någon av min storlek borde synas lite mer, tyvärr är inte det fallet. Jag blir förbisedd, behandlad som luft och konstant bortglömd. Kanske har alla andra människor bara fullt upp med sig själva.
Senast igår hände det igen. En kompis frågar om vi ska hitta på något på kvällen, visst säger jag och ser fram emot det. Förbereder och fixar. Senare på dagen pratas vi vid igen, och den som verkade vara en plan, det har visst aldrig sagts. Han har gjort upp andra planer och helt enkelt glömt bort mig, igen. Jag blir inte förvånad längre, det är inte första gången. Jag finns visst bara här när andra verkligen inte har något bättre för sig.
Sitter jag i en grupp och vi diskuterar något så är det väldigt ofta som om ingen hör mig, eller så låter dom bara bli att lyssna. Låter jag verkligen så lite? Syns jag verkligen inte mer? Det är svårt att bli en del av en värld som inte vill veta av en.

Klockan börjar närma sig 07.00, kanske är det dags att försöka sova en lite sväng till. Har två dagar av ingenting att se fram emot så sömn hade inte varit dumt att fördriva tiden med. Jag måste försöka få ordning på papperna till mitt starta eget projekt i helgen. Så jag kan lämna in och förhoppningsvis komma igång snart. Kanske kan jag få något att göra då. Jag behöver verkligen något att göra. Gärna innan panikångestattackerna kommer tillbaks med full kraft. En omgång till av det kommer jag inte att klara av.

Känslor kunde jag varit utan. Dom gör ont och dom försvinner inte även om man verkligen vill. Oftare och oftare önskar jag att jag aldrig träffat henne. Då hade jag sluppit det här. Ett förhållande på 2½ månad ska inte ha känslomässiga konsekvenser flera år senare. Det är inte rättvist. Så mycket jag saknar, så många saker jag aldrig vill uppleva igen.

Första prereleasen på ett par år idag. Det gick som förväntat, 2 vinster och 2 förluster. Hade ju självklart hoppas på mer, men det gick som det gick. Trevligt att träffa lite gammal kortvändarfolk som inte synts till på ett bra tag. Har verkligen saknat kortspelandet. Så det känns riktigt bra att komma igång igen. Även om jag förmodligen inte kommer sattsa på det allt för seriöst, så är det trevligt att det är en del av vardagen igen. Förhoppningsvis kan det bli lite mer frekvent spelande om/när jag öppnar upp min lilla butik. Måste säga att jag inte direkt lagt ner någon energi på det alls på senaste. Varken på att planera eller plugga företagsekonomi. Den där drivkraften som jag skulle behöva finns inte där.
Sovandet har det inte blivit mycket med. Sover riktigt dåligt. Vaknar efter bara en liten stund. Blir aldrig riktigt utvilad. Inatt lyckades jag dock sova nästan tre hela timmar i sträck. Tror det är det längsta jag sovit kontinuerligt dom senaste veckorna. Kanske kan det hjälpa att komma igång med träningen och försöka äta lite bättre och mer regelbundet. Jag skulle nog behöva lite rutin, även om det finns få saker jag avskyr så mycket.
Imorgon blir det en runda till psykologen på arbetsförmedlingen. Dags att bestämma hur pass frisk jag är och vilket av deras underliga projekt jag ska börja på denna gången. Blir det ännu en jobbsökar kurs så vet jag inte om jag bara ger upp. Är så less på deras idiotiska påfund. Speciellt nu då jag har en plan, mer än en plan faktiskt, och dom väljer att helt bortse från den. Det känns verkligen inte som om dom vill att man ska få ett jobb.

Vissa nätter är värre än andra, och så finns det dom som är ännu värre än det. Nätter när jag är på bristningsgränsen. När tårarna är på väg att rinna över men ändå inte vill ut.
Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge. Jag är så fruktansvärt trött, både fysiskt och psykiskt. Panikångestattacker, deppressioner, sjukhus, piller, psykologer, rehabilitering. Till slut så blir det bara för mycket. Jag vet inte varför jag fortfarande sitter här. Jag har haft så många chanser på mig att låta det ta slut. Förmodligen så är jag för rädd för att ta steget. Istället släpar jag mig igenom dag efter dag utan någon som helst aning varför.
Det finns så mycket jag skulle kunna skylla dom här känslorna på, det faktum att jag nyligen slutade med mina antideppresiva tabletter, den konstanta obalansen av vätskor och vitaminer i kroppen, problem med sköldkörtlen. Faktum kvarstår, att även om allt detta hade löst sig, så hade jag fortfarande saknat en av dom viktigaste drivkrafterna som människa, viljan att leva. Jag kan inte säga exakt när den försvann, jag vet bara att det var så längesen så jag minns inte hur det var att vilja.
Den enda önskan jag har är att få krypa ihop bredvid någon, luta huvudet mot hennes varma bröst, känna hjärtslagen och sen somna, helst utan att någonsin vakna upp igen. Närhet och värme, så lite som krävs, så mycket det kan åstadkomma.
Denna natten har inte varit bra, kanske är det dags att försöka få resten av den att försvinna. Kanske slipper jag vakna igen, kanske vaknar jag utan allt det här snurrandes i huvudet, kanske är morgondagen dagen då jag hittar värmen. Kanske är det bara ännu en dag som alla dom andra, som börjar, tar slut, och lämnar mig ett steg närmare mörkret.
Sömn...

Det har varit väldigt många dagar i rad nu som det inte blivit något alls av. Har varit så fruktansvärt trött och yr så jag har knappt orkar ta mig ur sängen. Disken står och väntar, lägenheten behöver städas och jag skulle behöva lägga ner mycket mer energi på matlagningen istället för att bara förlita mig på toasts och konserverade champinjoner.

Ska försöka ta mig bort och spela lite kort ikväll. En aning socialt umgänge kan ju inte skada. Det samt lite friskluft.

Många gånger har jag funderat på om jag inte borde ta tag i skrivandet igen. Tyvärr så blir det aldrig mycket mer än en tanke. Även om jag har försökt börja så brukar jag inte komma längre än första meningen. Känns som om jag har tappat stinget. Förhoppningsvis kan jag få tillbaks lite av inspirationen genom att skriva här, eller åtminstone kunna dumpa en del av skiten som inte går att berätta för någon annan. Oavsett så känns det bra att åtminstone ha denna bloggen som alternativ.