thegreyzone

Efter två veckors experimenterande med mina tabletter har jag kommit fram att det är bäst att ta dom mitt på dagen. Om jag planerar att ta dom när jag går upp så kan det bli så att jag inte vaknar förrän långt in på eftermiddagen. Om jag tar dom innan jag går och lägger mig så får jag så oerhört skumma drömmar. Inatt hade jag en dröm i en dröm. Vilket gjorde mig duktigt förvirrad när jag vaknade. Det är nog första gången det händer, åtminstone vad jag kan minnas. 

   Alla underligheter från inatt fick mig att tänka på denna låten:

 

 

 

En helt fantastisk låt.

Idag kommer pengarna om jag har tur. Fick iväg mina papper till slut så hoppas att allting blivit ordnat. Kontot är tomt, kyl och frys är iofs ganka välfyllda. Ska bara orka laga till något ordentligt med allt det jag har. Skulle gjort tonifsksallad till middag idag, det får bli imorgon. 

   Nu ska jag bädda rent i min säng, sen jag äntligen få krypa ner och sova. Är helt slut i både kropp och huvud. Inte tagit min dagliga eftermiddagslur som jag brukar. Brukar sova extra bra dom första två nätterna med rena sängkläder. Något med doften av nytvättat antar jag. Trevligt är det, borde tvätta oftare. 

   Har inte märkt av något sämre mående på ett litet tag nu, så jag antar att det är bra. Sköter jag bara tabletterna och sover ordentligt så verkar det funka hyffsat. Ska träffa min nya läkare om 2 veckor, får se vad han säger om det hela. Förvånar inte mig om han vill börja mixtra med mina tabletter precis som alla tidigare. 

Mådde riktigt dåligt igår efter att ha vaknat från diverse underliga drömmar. Saknad, längtan och tomhet fick mig att känna mig urholkad och ledsen. Det är jobbigt med "aktiva" drömmar ibland, speciellt när dom blir så verkliga och sen rycks bort när jag vaknar. Har fortfarande problem med att skilja på drömmar och verklighet i mellanåt. Det är underligt hur mycket det smälter samman. 

   Idag har jag mest tagit det väldigt lugnt. Köpte mig lunch på thairestaurangen och åt gott både till lunch och kvällsmat. Sushi är fantastiskt. Bortsett från den vanliga tröttheten och en ömmande kropp har idag inte varit så farligt. Ska snart krypa tillbaks ner under täckte och glömma bort verkligheten en stund. Imorgon är det tvättdags, ska även försöka få undan lite disk tänkte jag. 

Dagarna försvinner iväg för mig igen. Missar att skriva, missar att göra saker, försöker att inte känna. Tröttheten har mig i ett ordentligt grepp och vägrar släppa. Jag somnar nästan sittande ibland, garanterat om jag lägger mig i sängen, utom när jag försöker sova förstås. 

   Var iväg och spelade kort idag med den lokala spelföreningen. Gick inget vidare. Saknade motivation och energi till att spela så gjorde en hel massa misstag. Hälsa på lite gammalt folk som tittade tillbaks efter en massa tids frånvaro, det var trevligt. Irriterade mig på småsaker, förmodligen pga min bristande sömn inatt. Somna när jag kom hem, somnar snart igen. 

   Imorgon måste jag ta mig ut så jag kan få iväg papper till socialen, annars lär jag stå utan pengar när det är dags att betala räkningar. Jag vill inget hellre än att slippa ha med dom att göra, men jag vet inte hur. Jo, hitta ett jobb förstås. Måste komma ihåg att ringa AF imorgon och se om där finns någon möjlighet till att jobba hemifrån på något sätt. Är dock ytterst tveksam. 

   Somna visst precis till lite sittande här. Får bli sängen nu. Godnatt.

Redan torsdag, veckorna försvinner förbi fort. Känner en viss ångest över hur snabbt allting går, samtidigt som jag verkligen inte känner för att ta tag i något. Jag känner mer för att bara fortsätta gömma mig under täcket. 

   I tisdags besökte jag äntligen frisören, var lite drygt ett år sen senast. Min frisör var en jättetrevlig och söt tjej som gjorde ett bra jobb får jag väl säga. Jag ser igen, det var ett tag sen senast. Kände dock att det var lite jobbigt att sitta där i stolen med henne så nära mig, inte för att där var något fel på henne, utan mig. Jag fick en sån oerhörd lust att bara luta huvudet mot henne när hon stod tätt intill. Jag kunde känna värmen stråla från henne när hon lutade sig för att klippa från vissa vinklar, och jag ville känna mer, värme, närhet. Ush.. jag borde verkligen inte vistas ute bland människor längre. Det skrämde mig hur stark lusten var att bara få hålla om henne, en person jag aldrig förr träffat. Längtan efter närhet är överväldigande i mellanåt. 

   Det är kallt och ensamt i mörkret.

Ny vecka, nya bekymmer. Vaknade och insåg att jag inte fått iväg papperna till socialen ännu och idag är deadline. Är verkligen inte i form att ta mig dit heller. Har sovit dåligt och mina drömmar blir bara värre och värre. Inte skrämmande då, utan bara underligare och mer... påträngande? det är nog fel ord, men kommer inte på något bättre just nu. Är ganska säker på att mitt undermedvetna försöker hantera allt som hänt dom senaste 15 åren genom att dra upp det i drömmarna. Människor och händelser som borde bara begravna för längesen dyker upp. Vaknar helt urpumpad och slut i kroppen efter varje gång jag sovit. Har träningsvärk i benen som om jag sprungit alldeles för långt.    Kom på att jag missat ta mina tabletter igår som jag skulle, inte underligt att saker släpps igenom. Tabletterna verkar funka som ett lock på mitt förflutna. Dom senaste dagarnas slarv har gläntat på det locket en aning för mycket. Drar mig för att gå och lägga mig igen, samtidigt är jag så trött så jag orkar knappt sitta upp. Har så mycket jag borde fixa idag så har inte tid att sova.

Ringde psyk igår för att höra efter varför jag inte fått någon ny tid till min doktor. Visa sig att hon jag hade senast har slutat så nästa gång är det dags för ännu en ny, femte detta året. Är det konstigt att man inte kommer någonstans? Får dra samma historia för varje ny doktor, dom lyssnar lite halvt, skriver ut en ny medicin som dom tycker verkar häftig. Två månader senare är det samma skit igen. 

 

Jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Har råkat slarva lite med tabletterna dom senaste två dagarna. Skulle tagit dom på kvällen igår, men var trött och tänkte att jag klarar mig nog till imorgon när jag vaknar. Problemet är att jag inte vaknar. I tisdags sov jag nästan 15 timmar innan jag kom ur sängen. Idag blev det iofs inte mer än 10, men det vara bara för att jag tvinga mig själv upp fast jag knappt kunde stå. Skakig och yr försökte jag fixa frukost. Hade tur att jag inte skar upp hela handen då jag råkade tappa kniven och refelxmässigt försökte fånga den i luften med båda händerna. 

   Varit vaken i lite mer än en timme nu och känner redan hur jag håller på att sega ihop. Ska lägga mig och vila en stund, hoppas jag vaknar innan midnatt.

Vakna sent ikväll efter att ha sovit i nästan 15 timmar. Totalt utslagen och förstörd. Underliga drömmar har kommit i vågor och verkligheten känns längre bort än vanligt. Hade det inte varit för drömmarna så hade jag gärna sovit dygnet runt.

 

Igår var syster på besök. Vi åt lunch på thairestaurangen i stan, sushi är fantastiskt gott. Kan vara därför jag är varit så trött idag. Sociala saker, även om dom är små, har en förmåga att suga all energi från mig. Trevligt var det iallafall. Träffar inte henne så ofta nu som innan då hon äntligen fått fast jobb på IKEA. Bara jag som ännu inte har något att sysselsätta mig med på dagarna. Ska försöka få tag på psykologen imorgon, prata med henne om vad jag kan göra för att komma ur det är stasistillståndet. Där måste finnas någon form av jobb jag kan sköta hemifrån, eller? Hade jag bara gjort det så hade jag kanske kunnat få lite bättre rutiner på dagarna också, sovit regelbundet och inte hamna i smygkoma någon gång varje vecka, bara för att ta igen missad sömn. 

 

Musik och lite slöande framför datorn, sen blir till att krypa ner i sängen igen. 

Vakna vid halv nio ikväll av att jag fick ett sms. Det lät inte som ett sms dock, utan som om något skrek mitt namn. Vaknade halvt i panik. Satte mig lite yrvaket vid datorn och tittade, folk på facebook lever sina liv och postar underligt onödiga saker, bloggen skriker åt mig efter inlägg "Du är hopplöst dålig på att uppdatera, du vet ju om att du behöver skriva, få ur dig allt", skypen blinkar och någon har länkat mig ännu en låt jag borde lyssna på. Jag blir trött och sätter mig i soffan, inser att jag inte har något mer än vatten hemma att dricka. Jag behöver handla så att jag åtminstone har mjölk till frukosten imorgon. Huvudet känns tungt och jag är långt borta från verkligheten. Hur längesen var det jag tog mina tabletter egentligen? Mer än ett dygn sen. Jag sitter en stund och försöker övertala mig själv att jag klarar av att ta mig till affären fast jag inte tagit mina tabletter ännu, jag får helt enkelt bara ta dom nu och hoppas att dom gör sitt innan jag tappar fotfästet helt. Känner mig mer och mer avtrubbad med får ändå på mig kläder och skor. Några ögonblick senare står jag vid köttdisken på ICA och undrar hur jag kom dit. Känner paniken komma krypande och jag vill bara ut. Det blir till att kasta ner sakerna jag behöver i korgen och ta mig till kassan snabbt. Som tur var är kön tom, fördelen med att kvällshandla. Betalar och kommer därifrån. När jag kommer ut och kan andas frisk luft känns det lite bättre. Det är tur att vägen hem inte är lång. Väl hemma får jag in sakerna i kylen och frysen, sätter mig i soffan och känner hur arg jag är på mig själv. Hur patetiskt det känns att knappt kunna gå och handla själv, jag är snart 30 och jag klarar knappt en dag utan en hög tabletter. Tabletter som gör mig så trött att jag nästan somnar sittande i soffan.

   Jag känner doften av grytan i köket med intorkad marinad, glas och koppar som stått där sen jag fyllde år. När var det? Ush, har min vask inte varit ren sen dess? Jag blir ledsen när jag tänker på hur lite jag får gjort, hur jag knappt orkar göra det lilla jag faktiskt gör. Jag borde ta tag i det någon dag, imorgon kanske. Ja, imorgon är en bra dag. Kanske skulle jag försöka röra på mig lite också, jag såg min spegelbild i ett fönster tidigare under dagen, jag vände bort blicken och låtsades som inget. Jag förstår varför folk tittar konstigt på mig och skrattar efter jag passerat. Jag blir ledsen, men jag förstår.

   Det blinkar till från datorn, något har skrivit något till mig. Plötsligt inser jag att glaset jag la några isbitar i står på skrivbordet, isen har nästan smält. Jag häller upp lite cola och minns vad jag precis tänkte på, gå ner i vikt, äta nyttigare, röra på mig. Jag mår illa. Det får bli imorgon, ja, imorgon är nog en bra dag att ta tag i allt.

Förkylningen har hittat sin väg tillbaks igen och jag har sovit mer än jag brukar när jag bara sover och sover. Med all denna sömnen så kommer även dom underliga drömmarna. Jag börjar tro att jag inte är helt ok mentalt. Nu menar jag inte det som ligger till grund för deppresionen eller panikångestattackerna, utan något helt annat. Mina drömmar handlar nästan uteslutande om sex och dödande. Inatt hade jag ihjäl tre personer till från mitt förflutna, eller två av dom åtminstone, den tredje har jag ingen aning om vem det var. Dom andra två däremot är personer jag kallat mina vänner, som svikit, stulit från mig och behandlat mig allmänt illa. Är det mitt undermedvetna som försöker hantera all ångest och hat jag byggt upp genom mina år så att jag kan ta mig vidare? Eller håller jag bara på att bli galen? Jag blir rädd för mig själv, rädd för hur bra det känns att se dom här personerna mista sina liv, rädd för hur bra det känns att få vara den som tar deras liv.

   Det är nog dags att försöka få en ny tid hos psykologen igen. Jag trodde hon skulle skicka en ny tid, men några papper har inte kommit. 

 

Jag ska försöka ta mig bort till affären och köpa lite mjölk och bröd, kanske något gott till ikväll. Får bara hoppas att jag inte har ihjäl någon på vägen... 

Där finns väldigt mycket musik som är för vacker för att inte lyssnas på, detta är en av dom
Poets of the fall - Beautiful Ones

 

 

Jag har haft en riktigt hyfsad dag idag fast jag fortfarande är förkyld. Det har blivit mycket vilande som vanligt men även ett besök på studiefrämjandet ikväll tillsammans med en hög andra typer som spelar kort där varje onsdag. Det var ett tag sen jag var där men oavsett när jag dyker upp, oavsett hur länge jag varit bort därifrån, så känns det som det var förra veckan jag träffade dom. Folk där är alltid trevliga och även om vi spelar för att vinna, så har vi samtidigt roligt och ingen beter sig illa. Något som jag inte upplevt på många andra platser. Jag skulle behöva ta mig dit oftare, jag borde göra mer för att bearbeta min sociala fobi. Eller social fobi är det väl inte egentligen, jag trivs bara bättre hemma. 

   En sak kan dock irritera mig ganska kraftigt där imellanåt, speciellt när jag inte mår så bra, och det är att alla är så fruktansvärt högljuda. Visst, det får man kanske ta när man trycker in 10+ killar i en lokal. Dock verkar alla där alltid vara den som för mest oväsen, och det har jag väldigt svårt för. Ännu värre är det när man börjar prata med någon och så kommer valfritt vandrande oväsen och avbryter mig mitt i meningen och börjar prata om något annat, dubbelt så högt som jag och någon annan i lokalen pratar. Jag hatar att bli avbruten när jag pratar och jag hatar när andra blir avbrutna när dom pratar med mig. Uppenbarligen så är alla männsikor viktigare än någon annan här i världen, åtminstone enligt dom själva (med vissa få undantag). Eller så saknar dom helt enkelt bara sunt förnuft och grundläggande kunskap i hur man beter sig i grupper med folk. Oavsett så gör det mig på riktigt dåligt humör. 

   Det där med att konstant bli avbruten alltid är en av dom största anledningarna till att jag sällan säger något i andra människor sällskap, åtminstone om det är mer än jag och ytterligare en person. Tyvärr så har detta gjort att folk i allmänhet tycker att jag är tråkig och introvert. Är det så konstigt?

Det har varit dåligt med skrivande dom senaste dagarna. Jag har egentligen inte haft något direkt jag behövt få ur mig. Jag har mest bara sovit och slöat framför datorn. Förkylningen jag åkt på har gjort mig mer avtrubbad än vanligt. Ändå så har jag faktiskt fått bort lite av disken, samt varit och handlat en sväng. Tänkte att jag skulle försöka börja äta lite hälsosammare och röra på mig mer. Vilket sket sig dagen efter jag handlat pga förkylningen. Isället för något vettigt hemmalagat till middag så blev det en pizza. Det kändes fel att äta den och efteråt så mådde jag mest illa och ångrade att jag köpt den. Ändå sitter jag här igen och funderar på att beställa något eftersom jag är för trött för att plocka fram något och laga till. Ibland önskar jag att jag bara behövde äta en gång i veckan.