Osynlig
Panikångestanfallen har börjat krypa tillbaks så smått. Hade ett igår morse som var riktigt jobbigt. Fick ställa mig i duschen med alldeles för varmt vatten och bara vänta tills det drog över. 1½ timme tog det innan jag kunde ta mig ur duschen igen, skrynklig och skakig. Duschen kanske kan verka som ett underligt ställe att gömma sig på, men för mig är det ett av få ställen där jag känner mig någotsånär säker. Sen så hjälper det något oerhört med det varma vattnet då jag alltid fryser efter ett anfall. Det enda sättet jag kan tina kroppen på och få den att sluta skaka så fruktansvärt.
Sömna har det inte blivit mycket med. Någon timme här och någon där. Slumrar till när jag sitter vid datorn och spelar och ibland när jag lägger mig i sängen för att läsa lite. Jag vet inte alls hur jag ska lösa det här med sömnen. Det verkar som om det bara blir värre och värre. Jag har funderat på mina panikpiller, men dom hjälper mest bara till med insomningen, och den har jag inget problem med. Det är att lyckas hålla mig sovande som är omöjligt.
En annan sak som jag märker av mer och mer är hur oerhört osynlig jag är. Jag tycker att någon av min storlek borde synas lite mer, tyvärr är inte det fallet. Jag blir förbisedd, behandlad som luft och konstant bortglömd. Kanske har alla andra människor bara fullt upp med sig själva.
Senast igår hände det igen. En kompis frågar om vi ska hitta på något på kvällen, visst säger jag och ser fram emot det. Förbereder och fixar. Senare på dagen pratas vi vid igen, och den som verkade vara en plan, det har visst aldrig sagts. Han har gjort upp andra planer och helt enkelt glömt bort mig, igen. Jag blir inte förvånad längre, det är inte första gången. Jag finns visst bara här när andra verkligen inte har något bättre för sig.
Sitter jag i en grupp och vi diskuterar något så är det väldigt ofta som om ingen hör mig, eller så låter dom bara bli att lyssna. Låter jag verkligen så lite? Syns jag verkligen inte mer? Det är svårt att bli en del av en värld som inte vill veta av en.
Klockan börjar närma sig 07.00, kanske är det dags att försöka sova en lite sväng till. Har två dagar av ingenting att se fram emot så sömn hade inte varit dumt att fördriva tiden med. Jag måste försöka få ordning på papperna till mitt starta eget projekt i helgen. Så jag kan lämna in och förhoppningsvis komma igång snart. Kanske kan jag få något att göra då. Jag behöver verkligen något att göra. Gärna innan panikångestattackerna kommer tillbaks med full kraft. En omgång till av det kommer jag inte att klara av.
Sömna har det inte blivit mycket med. Någon timme här och någon där. Slumrar till när jag sitter vid datorn och spelar och ibland när jag lägger mig i sängen för att läsa lite. Jag vet inte alls hur jag ska lösa det här med sömnen. Det verkar som om det bara blir värre och värre. Jag har funderat på mina panikpiller, men dom hjälper mest bara till med insomningen, och den har jag inget problem med. Det är att lyckas hålla mig sovande som är omöjligt.
En annan sak som jag märker av mer och mer är hur oerhört osynlig jag är. Jag tycker att någon av min storlek borde synas lite mer, tyvärr är inte det fallet. Jag blir förbisedd, behandlad som luft och konstant bortglömd. Kanske har alla andra människor bara fullt upp med sig själva.
Senast igår hände det igen. En kompis frågar om vi ska hitta på något på kvällen, visst säger jag och ser fram emot det. Förbereder och fixar. Senare på dagen pratas vi vid igen, och den som verkade vara en plan, det har visst aldrig sagts. Han har gjort upp andra planer och helt enkelt glömt bort mig, igen. Jag blir inte förvånad längre, det är inte första gången. Jag finns visst bara här när andra verkligen inte har något bättre för sig.
Sitter jag i en grupp och vi diskuterar något så är det väldigt ofta som om ingen hör mig, eller så låter dom bara bli att lyssna. Låter jag verkligen så lite? Syns jag verkligen inte mer? Det är svårt att bli en del av en värld som inte vill veta av en.
Klockan börjar närma sig 07.00, kanske är det dags att försöka sova en lite sväng till. Har två dagar av ingenting att se fram emot så sömn hade inte varit dumt att fördriva tiden med. Jag måste försöka få ordning på papperna till mitt starta eget projekt i helgen. Så jag kan lämna in och förhoppningsvis komma igång snart. Kanske kan jag få något att göra då. Jag behöver verkligen något att göra. Gärna innan panikångestattackerna kommer tillbaks med full kraft. En omgång till av det kommer jag inte att klara av.
Inte rättivst
Känslor kunde jag varit utan. Dom gör ont och dom försvinner inte även om man verkligen vill. Oftare och oftare önskar jag att jag aldrig träffat henne. Då hade jag sluppit det här. Ett förhållande på 2½ månad ska inte ha känslomässiga konsekvenser flera år senare. Det är inte rättvist. Så mycket jag saknar, så många saker jag aldrig vill uppleva igen.
