Deadline
Vad kallar man en känsloflashback? Gissar att det inte finns något ord för det ännu. Det borde det. På senaste tiden så har jag börjat minnas känslor, även om det bara är fragment, från långt tillbaks. Det är inte så att jag känner allt, utan bara en så pass liten del att jag inte kan placera den. Jag känner bara igen det. Musik gör det lite lättare att minnas vissa saker, dock aldrig något bra. Alla känslor jag kan relatera till musik av olika slag bär på något som gjort ont på ett eller annat sätt. Saknad, ångest, ensamhet, rädsla.. allt finns där i musiken. Var är allt det andra? Dom bra känslorna, dom lyckliga minnena?
Inte mycket spännande händer på denna sidan verkligheten. Dagarna bara fortsätter att rulla på, så fort att jag ibland tappar bort mig själv i veckorna. Inget har jag åstadkommit under dom tre månader jag haft på mig än så länge och snart är tiden ute. Två månader till, sen måste jag ha hela mitt företag planerat och färdigt för start, annars vet jag inte vad som kommer att hända. Jag hittade en lokal igår, en bra början hoppas jag. Den verkar stor nog och uppfylla alla dom kraven jag har. Ska försöka ta mig dit och titta senare under dagen. Måste försöka få tag på vettiga leverantörer snart. Vet bara inte var jag ska vända mig, vem jag ska ta kontakt med. Alldeles för mycket nytt att hantera ensam. Det triggar ångesten och drar mig länge och längre ner i apatin.
Det där med ensamheten blir för mycket ibland. Det är jobbigt att hantera den här världen helt ensam. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Har funderat på att flytta, lämna allt här och försöka hitta något annat. Det finns egentligen inget här som håller mig kvar. Min familj kanske, men dom träffar jag så pass sällan ändå. Vänner har jag inga kvar. Där finns någon enstaka jag pratar med, men ingen jag hade saknat. Jag känner att jag behöver människor omkring mig som jag kan prata med, som kan lyssna när det behövs. Människor som äger förmågan att förstå, framförallt att vilja förstå. Nu känns det bara som att prata med sig själv. Så fort jag drar upp något som skulle kunna verka det minsta personligt, så kopplar alla ifrån. Ingen vill lyssna, inte vill förstå. Det gör mig trött, trött och ledsen.
Det bästa hade varit att sluta känna. Helt stänga av alla känslor. Empati, ångest, skuldkänslor, bort med allt. Jag hade det så ett tag när jag åt båda sorterna av dom antideppresiva. På sätt och vis var det ganska skönt. Där fanns jag och ingen annan. Kanske är det något liknande som behövs för att bli en del av den här världen, total fokus på sig själv och sina egna mål. Inte för att jag har några mål. Jag önskar väl mest bara att detta ska ta slut snart.
Inte mycket spännande händer på denna sidan verkligheten. Dagarna bara fortsätter att rulla på, så fort att jag ibland tappar bort mig själv i veckorna. Inget har jag åstadkommit under dom tre månader jag haft på mig än så länge och snart är tiden ute. Två månader till, sen måste jag ha hela mitt företag planerat och färdigt för start, annars vet jag inte vad som kommer att hända. Jag hittade en lokal igår, en bra början hoppas jag. Den verkar stor nog och uppfylla alla dom kraven jag har. Ska försöka ta mig dit och titta senare under dagen. Måste försöka få tag på vettiga leverantörer snart. Vet bara inte var jag ska vända mig, vem jag ska ta kontakt med. Alldeles för mycket nytt att hantera ensam. Det triggar ångesten och drar mig länge och längre ner i apatin.
Det där med ensamheten blir för mycket ibland. Det är jobbigt att hantera den här världen helt ensam. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Har funderat på att flytta, lämna allt här och försöka hitta något annat. Det finns egentligen inget här som håller mig kvar. Min familj kanske, men dom träffar jag så pass sällan ändå. Vänner har jag inga kvar. Där finns någon enstaka jag pratar med, men ingen jag hade saknat. Jag känner att jag behöver människor omkring mig som jag kan prata med, som kan lyssna när det behövs. Människor som äger förmågan att förstå, framförallt att vilja förstå. Nu känns det bara som att prata med sig själv. Så fort jag drar upp något som skulle kunna verka det minsta personligt, så kopplar alla ifrån. Ingen vill lyssna, inte vill förstå. Det gör mig trött, trött och ledsen.
Det bästa hade varit att sluta känna. Helt stänga av alla känslor. Empati, ångest, skuldkänslor, bort med allt. Jag hade det så ett tag när jag åt båda sorterna av dom antideppresiva. På sätt och vis var det ganska skönt. Där fanns jag och ingen annan. Kanske är det något liknande som behövs för att bli en del av den här världen, total fokus på sig själv och sina egna mål. Inte för att jag har några mål. Jag önskar väl mest bara att detta ska ta slut snart.
