thegreyzone

   Det märks att hösten närmar sig mer och mer. Nätterna är kalla, dagarna fyllda av regn, doften av en värld som är döende. Underligt nog finner jag en viss tröst i det. Snart är den yttre världen som min inre, grå, tråkig och fylld med ingenting. Den är lättare att förstå, lättare att befinna sig i. Kontrasterna är inte lika påträngande. Och kanske bäst av allt, allting blir sakta men säkert tystare.

   Jag har börjat läsa "Vi som aldrig sa hora" igen. En fantastisk bok som, även om den är väldigt tunn, innehåller så väldigt mycket av den grå verkligheten och ångesten. Varje gång jag läser den så sugs jag tillbaks ner i det där svarta hålet fyllt med jobbiga känslor och mentalt mörker. Något jag egentligen inte borde söka mig till men det känns tryggt på något vis. Här vet jag vem jag är.

   Jag har börjat träna hos en sjugymnast för att försöka få rätt på min yrsel. Än så länge så känns det inte som den get något riktigt resultat. Å andra sidan så har jag vara varit där två gånger så det är kanske inte så underligt. Jag kan inte påstå att jag känner mig väldigt motiverad, snarare som ännu ett måste som lagts på högen av allt som jag inte vill göra. Om 11½ timme är det dags igen.

   Jag sover väldigt dåligt sen en tid tillbaks. Nätterna fylls av panikångestattacker och andningssvårigheter. Dagarna är jag trött, yr och lättirriterad. Det känns som om jag är på väg utför. Jag vet inte om jag borde ta kontakt med psyk igen. jag vill egentligen inte ha med dom att göra, samtidigt så har jag inte många alternativ ifall detta blir värre.