thegreyzone

Det har varit ganska jobbigt mentalt den senaste tiden. J:s självmord tog hårdare än jag själv ville erkänna. Det har varit svårt att inse att vi aldrig mer kommer träffas, dricka en kopp kaffe och prata om allt och inget. Jag kommer aldrig mer få höra hans historier från förr. Han var bara 44 år gammal, men ändå så hade han hunnit med en väldig massa, rest mycket, sett en hel del. Han var väldigt lätt att prata med, förstående och aldrig dömande. Det är svårt att hitta såna människor. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände honom, bara att han hittades avliden. Jag hoppas bara att han inte led. På lördag hålls hans begravning och jag har blivit ditbjuden. Kommer förmodligen att gå även om det inte känns som om jag passar in riktigt. Det kommer vara svårt att ta farväl, men jag tror det behövs, för att verkligen inse att vi aldrig kommer ses igen. Det är svårt med döden. Livet är å andra sidan ännu svårare.

Det är den 22 April idag och jag fyller 30 år. Jag borde vara gladare över att fylla år än jag är. Tyvärr så har jag nog inte sett fram emot en födelsedag sedan någon gång i tonåren. Att bli äldre är inget roligt, det känns bara som det blir mer och mer press på att lyckas med något. Jag ser på facebook att gamla klasskompisar har gift sig, skaffat hus och barn. Vissa reser världen runt och andra studerar fortfarande för att kunna bli något ordentligt. Själv så har jag inte gjort något konstruktivt på flera år. Gnistan är sedan länge försvunnen och någon plan för framtiden har jag inte. Psyk vill att jag ska börja ta tag i saker, sikta mot något och kämpa för att bli bättre. Själv känner jag det som om jag glider längre och längre ifrån allt. Jag mår illa nu, ska försöka sova lite, försöka låta bli att minnas vad det är för dag idag och vad den representerar. Försöka glömma tomheten inom mig och saknaden av honom som gått bort. Verkligheten är ingen vacker plats idag och jag vill helst av allt fly in i armarna på någon. Jag önskar att det fanns någon.

I fredags väcktes jag vid 8 på morgonen av ett sms. En bekant sa att han sett ett foto på "Missing Persons Sweden" som var väldigt likt en av dom två Jehovas vittnen som kommer och besöker mig en gång i veckan. Jag vet att en av dom har mått väldigt dåligt psykiskt en tid nu, han har även lagt in sig själv på vårdavdelningen på psykiatriska kliniken här i stan vid två tillfällen då han mått extra dåligt. Så självklart blev jag lite orolig när jag läste smset. Jag gick upp satte igång datorn och hitta ganska snabbt fotot, och visst var det han. Jag trodde att han fortfarande var inlagd, men uppenbarligen hade han kommit hem igen. Där stod att han lämnat sitt hem på torsdag eftermiddag och sen aldrig kommit hem igen. Under natten hade både polishelikoptrar och team med spårhundar varit ute och letat efter honom. Ingen hade ännu hittat något. Folk från hela sydsverige var på väg hit för att hjälpa till i en skallgång för att hitta honom. Uppenbarligen så har sökningarna fortsatt under påskhelgen och i söndags hitta dom honom avliden. Jag läste om det igår, det var väldigt kort och saknade helt detaljer. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som har hänt, jag kan bara anta att depressionen blivit för jobbig och att han valt att avsluta sitt liv. Jag har insett nu efteråt att han är den människa jag haft mest kontakt med under dom senaste två-tre åren. Jag träffar inte ens min egen familj så ofta som jag träffat honom. Det känns tomt. Aldrig mer kommer vi sitta ner med varsin kopp kaffe och diskutera vardagssaker blandat med teologi, läsa utdrag ur bibeln och reflektera över allt material han haft med sig. Jag är inte religiös själv, men jag har alltid intresserat mig för religion, speciellt den historiska aspekten. Han accepterade det och dom accepterade mig för den jag var. Även om dom självklart försökte få mig att tro som dom, så var det aldrig något tvång, utan jag kunde ha avbrutit när helst jag velat. Han tittade även inom ett par gånger när han inte var i "tjänst" och drack en kopp kaffe och prata lite mer allmänt. En gång meckade vi isär min kontorsstol så att jag senare kunde få den svetsad och brukbar igen. Han var mer av en vän än någon annan i min bekantskapskrets. Det känns tomt att veta att han nu är borta.

En omgång kortspel ikväll som gick sådär, två vinster, en förlust. Hade dock en trevlig kväll. Mådde inget vidare egentligen men valde att dra dit ändå, det är ett av väldigt få ställen där jag kan vara utan att det jobbiga tar över. Var dum nog att köpa både Coca Cola och godis igår så kroppen fick värsta energikicken och vägrade somna förrän runt 11.45. Sov 4 timmar sen var det upp och få ordning på mig själv innan jag skulle iväg. Imorgon förmiddag ska jag träffa min handläggare på socialen för första gången. Jag tror jag haft henne i ca 1½ år men aldrig träffat. Får se vad hon har att säga och vad dom har för planer med mig och min framtid, själv vet jag fortfarande inte vad jag vill. Åtminstone inte helt konkret. 12 dagar kvar tills jag blir 30. Det skrämmer mig hur snabbt livet försvinner förbi. Jag känner mig fortfarande inte ens i närheten av att vara så vuxen som jag borde. Sömn