thegreyzone

Det har varit ganska jobbigt mentalt den senaste tiden. J:s självmord tog hårdare än jag själv ville erkänna. Det har varit svårt att inse att vi aldrig mer kommer träffas, dricka en kopp kaffe och prata om allt och inget. Jag kommer aldrig mer få höra hans historier från förr. Han var bara 44 år gammal, men ändå så hade han hunnit med en väldig massa, rest mycket, sett en hel del. Han var väldigt lätt att prata med, förstående och aldrig dömande. Det är svårt att hitta såna människor. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände honom, bara att han hittades avliden. Jag hoppas bara att han inte led. På lördag hålls hans begravning och jag har blivit ditbjuden. Kommer förmodligen att gå även om det inte känns som om jag passar in riktigt. Det kommer vara svårt att ta farväl, men jag tror det behövs, för att verkligen inse att vi aldrig kommer ses igen. Det är svårt med döden. Livet är å andra sidan ännu svårare.