thegreyzone

Det har varit många dagar nu som bara flutit ihop. Jag tappar bort tiden och mig själv i den. Mycket sovande, även om det blivit mindre. Boken är utläst och jag ska börja på nästa tänkte jag, får se vad den har att erbjuda. Har haft aningen mer energi nu dom senaste dagarna, så både dammsugaren och tvättmaskinerna har fått göra sitt. Tänkte diska lite innan jag bäddar rent och duschar, sen får det bli sängen. Tänkte kanske ta mig iväg och spela kort imorgon om jag orkar. Måste dock försöka hålla bättre i mina pengar denna månaden än vad jag gjort dom två senaste. Alldeles för mycket onödiga utgifter. 

Jag har mina upp och ner perioder när det kommer till bokläsande, just nu så går det väldigt sakta, men framåt. Läser Stephen Kings "Staden som försvann". Riktigt bra bok än så länge och några oerhört välformulerade stycken om rädsla, barns och vuxnas, samt hur vi hanterar dom vid olika ålder. Där är även en bit som beskriver hur ingen annan kan förstå ett barns rädsla, än ett annat barn, vilket jag håller med om. Vi växer ifrån det med tiden, åtminstone den sortens rädsla och vi glömmer mycket av hur det var att vara liten och mörkrädd. 

   Det finns mycket bra i denna boken som har fått mig att fundera och känna, men inget som var så korrekt beskrivet som detta stycket:
   "Ensam. Ja, det är nyckelordet. det hemskaste ordet som finns i språket. Mord kan inte mäta sig med det, och helvetet är bara en dålig synonym..."

En sak jag inte nämde i torsdags, som satte sina spår ganska djupt, var hur hemskt avdelningen var där han jag besökte låg. Låsta dörrar, gallerstängsel med taggtråd över utanför fönsterna, tre sängar intryckta i ett rum som är mindre än mitt eget sovrum, en överväldigande doft av urin och avslopp, veckogamla intorkade matrester i dukarna på borden, personal som såg ut att aldrig någonsin varit glada. Det var hemskt att se, hemskt att veta hur nära jag själv varit att hamna där. Oavsett hur illa det blir så vill jag aldrig dit, aldrig. Jag gör hellre slut på allt än förtvinar på ett sånt ställe. Det ska ju vara till för att människor ska ha en chans att bli bättre, att dom ska hitta glädjen i livet och vilja kämpa igen. Hur kan man möjligen göra det på en sån plats?

   Inte nog med allt det där, under vårt besök kom en doktor och ville prata med han som låg inne, fick sen reda på att dom gjort fel med hans mediciner. Istället för att trappa ner på det han tog, så hade dom fördubblat det och inte upptäckt sitt misstag förrän tre dgar senare. Såna misstag görs, jag vet, men det får inte hända. 

   När vi skulle gå så var där en av dom intagna som gjorde sitt bästa för att ta sig ut tillsammans med oss, hon lyckades inte, men inte långt ifrån. 

 

Att allt detta händer under samma tak som mina vanliga psykologbesök skrämmer mig. Hur kan alla andra doktorer där bara låtsas som inget när det bara är en låst dörr mellan dom själva och all den här misären? Jag kommer aldrig se på det stället igen på samma sätt. 

Ibland undrar jag varför jag så väldigt ofta får måndagsexemplar när jag köper teknikprylar. Min nya kylare jag skaffade går inte att få ihop då dom lyckats stansa skiten fel. Det slår på 0.5mm. Så fyra av skruvarna, alla på samma sida, går inte att få i. Måste försöka ta mig till butiken imorgon och byta ut den mot en fungerande. Vill verkligen få ihop min dator denna veckan. Ush.. nu är jag både trött och irriterad, kanske dags att gå och lägga sig.

Igår blev det en runda in till stan vid halv sex, lämna papper på socialen, posta några brev och sen en sväng inom databutiken för att köpa en ny kylare till min dator. Allt gick ovanligt bra, både bussåkandet och turen på stan. Visst, jag kände mig väldigt obekväm run alla människor, men det gick. Efter det satt jag på en parbänk och vänta i 40 minuter på att resten av kortspelsgänget skulle dyka upp till kvällens spelande. Vi lyckades bli hela 16 stycken, inte dåligt för en liten bortglömd håla som den här. Spelandet i sin tur gick åt skogen, men jag hade ändå trevligt och kände inte av något större problem med huvudet. Värre blev det när jag kom hem, fast det beror nog på både stressen innan jag åkte iväg och att jag inte ätit något sedan jag fick upp en 10 timmar tidigare.

 

Idag har jag varit iväg och hälsat på en vän på psykiatriska här i stan. Han har varit inlaggd där i ett par veckor nu. Han verkade må ganska ok, skrattade och pratade på en del. Dock kände jag igen stressen och ångesten i hans sätt. Det var lite svårt för jag kände igen så mycket från början av min kamp mot den här skiten. Fingrar som inte vill vara stilla, rastlösa ben, svårt att fokusera ögonen på samma ställe någon längre stund, halvhjärtade skratt. Kan bara hoppas att han hittar en väg ut ur det snart. Det känns som att ju längre man slåss mot det, ju större är chansen att det aldrig försvinner. Det gör det väl kanske inte ändå, men det är lättare att hålla tillbaks innan det får för mycket fotfäste i ens hjärna. Efter ett tag så ger man bara upp och slutar kämpa.

 

Nu ska jag sätta mig och försöka demontera min dator och sen skruva ihop den igen med ny kylning och förhoppningsvis inget övrigt strul.

Något jag lärt mig genom åren är, hjälp aldrig någon annan. Jag vet inte hur många gåner jag sagt ja till att hjälpa någon annan fixa något och så har mina grejor gått sönder pga det. Vilket självklart hände igen i lördags. Jag hade lovat hjälpa till att fixa min systers pojkväns dator. Det slutade med att min dvdbrännare inte längre fungerar samt att min processorfläkt nu är kaputt, vilket i sin tur betyder att jag måste byta hela kylannordningen i min stationära dator. Jag har egentligen inte pengar till det, men utan dator så är jag förlorad. Det är den som sysselsätter mitt huvud så att jag inte mår dåligt, det är den som gör att jag kan komunicera med omvärlden och upprätthålla ett hyffsat social liv utan att behöva lämna lägenheten. Nu är den död och jag är ledsen. Som tur var har jag fortfarande denna laptopen. Tyvärr går det inte göra mycket mer än att skriva och ibland titta på youtube klipp på den.

   Igår slarvade jag med tabletterna igen då jag mest sov för att få dagen att gå. Jag var hopplöst trött fick inget gjort. Eller jo, jag drack en kopp kaffe och dela en pizza med syster som var här en sväng. Fick jord av henne så jag kan plantera om mina blommor. Jag är egentligen ingen växtmänniska, det låter jag mamma och mina systrar ta hand om. Ändå så har jag lyckats hålla liv i alla fyra växterna jag fått. En eller två av dom har varit med sen jag flytta in här, för snart två år sen, så jag är nog inte helt hopplös när det kommer till att hålla liv i grönsaker.

 

Jag kom på att jag måste försöka ta reda på lite mer om KBT (kognitiv beteende terapi) tills nästa besök på psyk. Min läkare där tyckte att det kunde vara något för mig att prova. själv är jag inte helt övertygad ännu, antar att mer info kan ge lite bättre klarhet i det hela.

   F.ö. så tycker jag fortfarande fruktansvärt illa om människor som avbryter andra som pratar. Speciellt när det är läkare som ställer frågor till en och sen inte lyssnar på svaret. Eller helt enkelt avbryter när jag har något annat att säga. Samma sak gäller min familj, dom är oerhört bra på att inte lyssna.

 

Nu ska jag se om jag orkar fixa lite mer disk och sen ta en dusch.

Jag känner att jag slarvar ganska friskt med skrivandet. Jag har egentligen en hel massa som snurrar i huvudet som jag skulle behöva få ur mig, men när jag väl sitter här så blir det tomt. Jag önskar jag kunde få ner allt som snurrar i huvudet när jag ligger i sängen. Fast då hade jag väl överbelastat internet. 

 

Jag har mer eller mindre sovit sen jag kom hem från psyk i måndags, men undantag för igår när jag var iväg och spelade kort, och vann som omväxling. Det var en trevlig kväll helt utan känningar av något jobbigt som sen avslutades med en runda på McDonalds.

 

Idag har varit en helt annan femma. Sovit större delen av dagen idag och dom få tillfällena jag varit vaken har jag verkligen inte mått något vidare. Hade en kaffegäst i eftermiddags, det är vad jag orkat med. Börjar piggna till lite nu vilket är så dags, 2 på natten :/.

Min syster var här igår med ett paket från IKEA innehållande en liten furufärgad byrå att fylla ut mitt sovrum med. Behöver verkligen skaffa lite mer möbler och tavlor där, har bara min säng, träningscykel och en massa flyttlådor för att absorbera ljud. Skulle vilja ha en större säng, ordentliga sängbord och några tavlor. Drömma kan man. 

Precis hemkommen från ett besök på psykiatriska kliniken. Ny doktor, samma mediciner, samma dos. Trevligt att slippa gå igenom ännu ett medicinbyte/upptrappning. Han hade å andra sidan en hel massa saker han tyckte jag skulle göra för att bli bättre, kognitiv beteendeterapi, simning/gym för att gå ner i vikt, besök på vårdecentralen för massa blodprover samt ett besök i Kristianstad för en undersökning på sjukhuset där som dom inte kan göra här. Dvs, "Jag är glad att du äntligen har hittat något som funkar för dig, nu ändrar vi på allt". Jag vet att jag är negativ och allt sånt där, men jag lyckas leva utan att må dåligt. Jag klarar äntligen ta hand om mig själv och sköta större delen av min vardag utan att behöva be om hjälp från allt och alla. Det är bara alla utflykter jag har problem med, och det ville han att jag skulle börja göra flera stycken i veckan. Jag blir så väldigt trött på allt. 

   Han frågade mig om jag ville bli bättre. Ärligt talat så nej, jag vill inte det. Jag vill ha det som jag har det. Varje gång någon försöker "göra det bättre" så går det åt helvete. Det är inte min negativa sida som talar, det är empirisk data insamlad under snart 30 år. Men kan dom förstå det? Nej.. för alla människor vill vara lyckliga och arbeta, skaffa barn och hus, träffa människor och vara konstant sociala. Jag vill gömma mig och slippa världen, stressen, oväsendet och dumheten. Och kraven, kraven på att mig att bli som alla andra. Visst, jag kan väl inte ställa några krav på samhället utan att själv uppfylla deras krav. Är det verkligen värt det? Att plåga sig själv bara för att fungera i samhället. Igen vill jag fly undan allt. 

   Jag är arg och ledsen men ändå mest bara trött. Jag är trött på att förklara mig för dom som ändå aldrig tänker försöka förstå, trött på att le och acceptera. Trött på att bli avbruten av människor som är där för att lyssna. Jag känner en oerhörd lust att kräka.

Var iväg och spelade lite kort igår kväll. Blev hela 18 personer. Antar att det är lite vanligare med massa folk numera än vad det var förr. För ett par år sen hade vi ibland probem med att få ihop sex stycken. Så en trevlig utveckling. Även två nya som jag aldrig träffat innan. Mådde relativt bra hela kvällen och slap den där vanliga jobbiga känslan som brukar komma när jag är ute ibland folk. Blev även en runda till McDonalds efter. Vet att jag inte borde äta där, det hjälper varken ekonomi eller vikt. 

 

Utöver det så har det inte hänt något direkt. Verkar dock funka bättre att ta tabletterna mitt på dagen. Inte haft så mycket underliga drömmar dom senaste dagarna. Måste dock ta mig iväg och skaffa mer, såg att jag bara har så det räcker fram till söndag.