thegreyzone

När min far var 30 år gammal så hade han jobbat i 15 år, byggt sitt eget hus och blivit far till två barn.

   Jag är inte långt ifrån 30 och jag har inget av det där. Jag har jobbat ca 1½ år sammanlagt. Lyckats skaffa mig en lägenhet på 54 kvadrat. Samt ha ett enda förhållande som varade i nästan 3 hela månader. Det är inte konstigt att jag känner mig misslyckad ibland. Jag har inte åstadkommit något alls. Jag klarar knappt av att ta hand om mig själv. Jag har förklarat många gånger för diverse psykologer och doktorer om hur hopplöst jag tycker att livet är. Tomheten och meningslösheten som kryper på när jag tänker på det där med jobb, hus, familj etc. Ekorrhjulet som jag ser framför mig, arbeta för att få pengar så jag kan betala min hyra och köpa mat, bara så jag kan överleva och jobba mer. Detta är för mig inget liv. Om detta är vad jag måste göra för att existera så lämnar jag hellre den här världen bakom mig. 

  Man kan argumentera för allt det där andra. Barn, kärlek, resor, vänner mm. Varken barn eller resor är något som lockar. Det enda stället jag trivs på är här, när min säng. Kärlek då? Jo visst, det hade varit trevligt, men existerar det? Det är något jag aldrig fått uppleva och med tanke på hur människor är runt omkring mig så blir jag mer och mer skeptisk till dess existens. Detsamma gäller vänner. Visst har jag några jag umgås med ibland, men det är också allt. Jag har inga inga vänner jag kan ringa 4 på natten när jag har ett panikångest anfall och knappt klarar hålla ihop mig själv. Jag har inga vänner jag kan prata med, alltså verkligen prata med. 

   Vad finns det mer att leva för? 

 

Denna dagen har spenderats till störtsta delen i min säng, gråtandes under täcket. Livet... jag hade gärna sluppit det idag.