thegreyzone

Redan torsdag, veckorna försvinner förbi fort. Känner en viss ångest över hur snabbt allting går, samtidigt som jag verkligen inte känner för att ta tag i något. Jag känner mer för att bara fortsätta gömma mig under täcket. 

   I tisdags besökte jag äntligen frisören, var lite drygt ett år sen senast. Min frisör var en jättetrevlig och söt tjej som gjorde ett bra jobb får jag väl säga. Jag ser igen, det var ett tag sen senast. Kände dock att det var lite jobbigt att sitta där i stolen med henne så nära mig, inte för att där var något fel på henne, utan mig. Jag fick en sån oerhörd lust att bara luta huvudet mot henne när hon stod tätt intill. Jag kunde känna värmen stråla från henne när hon lutade sig för att klippa från vissa vinklar, och jag ville känna mer, värme, närhet. Ush.. jag borde verkligen inte vistas ute bland människor längre. Det skrämde mig hur stark lusten var att bara få hålla om henne, en person jag aldrig förr träffat. Längtan efter närhet är överväldigande i mellanåt. 

   Det är kallt och ensamt i mörkret.