thegreyzone

En sak jag inte nämde i torsdags, som satte sina spår ganska djupt, var hur hemskt avdelningen var där han jag besökte låg. Låsta dörrar, gallerstängsel med taggtråd över utanför fönsterna, tre sängar intryckta i ett rum som är mindre än mitt eget sovrum, en överväldigande doft av urin och avslopp, veckogamla intorkade matrester i dukarna på borden, personal som såg ut att aldrig någonsin varit glada. Det var hemskt att se, hemskt att veta hur nära jag själv varit att hamna där. Oavsett hur illa det blir så vill jag aldrig dit, aldrig. Jag gör hellre slut på allt än förtvinar på ett sånt ställe. Det ska ju vara till för att människor ska ha en chans att bli bättre, att dom ska hitta glädjen i livet och vilja kämpa igen. Hur kan man möjligen göra det på en sån plats?

   Inte nog med allt det där, under vårt besök kom en doktor och ville prata med han som låg inne, fick sen reda på att dom gjort fel med hans mediciner. Istället för att trappa ner på det han tog, så hade dom fördubblat det och inte upptäckt sitt misstag förrän tre dgar senare. Såna misstag görs, jag vet, men det får inte hända. 

   När vi skulle gå så var där en av dom intagna som gjorde sitt bästa för att ta sig ut tillsammans med oss, hon lyckades inte, men inte långt ifrån. 

 

Att allt detta händer under samma tak som mina vanliga psykologbesök skrämmer mig. Hur kan alla andra doktorer där bara låtsas som inget när det bara är en låst dörr mellan dom själva och all den här misären? Jag kommer aldrig se på det stället igen på samma sätt.