thegreyzone

Precis hemkommen från ett besök på psykiatriska kliniken. Ny doktor, samma mediciner, samma dos. Trevligt att slippa gå igenom ännu ett medicinbyte/upptrappning. Han hade å andra sidan en hel massa saker han tyckte jag skulle göra för att bli bättre, kognitiv beteendeterapi, simning/gym för att gå ner i vikt, besök på vårdecentralen för massa blodprover samt ett besök i Kristianstad för en undersökning på sjukhuset där som dom inte kan göra här. Dvs, "Jag är glad att du äntligen har hittat något som funkar för dig, nu ändrar vi på allt". Jag vet att jag är negativ och allt sånt där, men jag lyckas leva utan att må dåligt. Jag klarar äntligen ta hand om mig själv och sköta större delen av min vardag utan att behöva be om hjälp från allt och alla. Det är bara alla utflykter jag har problem med, och det ville han att jag skulle börja göra flera stycken i veckan. Jag blir så väldigt trött på allt. 

   Han frågade mig om jag ville bli bättre. Ärligt talat så nej, jag vill inte det. Jag vill ha det som jag har det. Varje gång någon försöker "göra det bättre" så går det åt helvete. Det är inte min negativa sida som talar, det är empirisk data insamlad under snart 30 år. Men kan dom förstå det? Nej.. för alla människor vill vara lyckliga och arbeta, skaffa barn och hus, träffa människor och vara konstant sociala. Jag vill gömma mig och slippa världen, stressen, oväsendet och dumheten. Och kraven, kraven på att mig att bli som alla andra. Visst, jag kan väl inte ställa några krav på samhället utan att själv uppfylla deras krav. Är det verkligen värt det? Att plåga sig själv bara för att fungera i samhället. Igen vill jag fly undan allt. 

   Jag är arg och ledsen men ändå mest bara trött. Jag är trött på att förklara mig för dom som ändå aldrig tänker försöka förstå, trött på att le och acceptera. Trött på att bli avbruten av människor som är där för att lyssna. Jag känner en oerhörd lust att kräka.