thegreyzone

Igår blev det en runda in till stan vid halv sex, lämna papper på socialen, posta några brev och sen en sväng inom databutiken för att köpa en ny kylare till min dator. Allt gick ovanligt bra, både bussåkandet och turen på stan. Visst, jag kände mig väldigt obekväm run alla människor, men det gick. Efter det satt jag på en parbänk och vänta i 40 minuter på att resten av kortspelsgänget skulle dyka upp till kvällens spelande. Vi lyckades bli hela 16 stycken, inte dåligt för en liten bortglömd håla som den här. Spelandet i sin tur gick åt skogen, men jag hade ändå trevligt och kände inte av något större problem med huvudet. Värre blev det när jag kom hem, fast det beror nog på både stressen innan jag åkte iväg och att jag inte ätit något sedan jag fick upp en 10 timmar tidigare.

 

Idag har jag varit iväg och hälsat på en vän på psykiatriska här i stan. Han har varit inlaggd där i ett par veckor nu. Han verkade må ganska ok, skrattade och pratade på en del. Dock kände jag igen stressen och ångesten i hans sätt. Det var lite svårt för jag kände igen så mycket från början av min kamp mot den här skiten. Fingrar som inte vill vara stilla, rastlösa ben, svårt att fokusera ögonen på samma ställe någon längre stund, halvhjärtade skratt. Kan bara hoppas att han hittar en väg ut ur det snart. Det känns som att ju längre man slåss mot det, ju större är chansen att det aldrig försvinner. Det gör det väl kanske inte ändå, men det är lättare att hålla tillbaks innan det får för mycket fotfäste i ens hjärna. Efter ett tag så ger man bara upp och slutar kämpa.

 

Nu ska jag sätta mig och försöka demontera min dator och sen skruva ihop den igen med ny kylning och förhoppningsvis inget övrigt strul.