thegreyzone

Det var väldigt längesen nu som jag orkade skriva något. Mest för att jag verkligen inte haft något att få ur mig. Jag finns och det är ganska mycket allt. Fortfarande sjukskriven, fortfarande trött, höjd dos på tabletterna vilket gjort mig ännu tröttare än innan. Dagarna rullar på och jag får inget gjort mer än det allra nödvändigaste. Vet inte hur jag ska ta mig ur det här eller om jag ens vill längre. Någon motivation har jag inte haft på år och energin är obefintlig. Tabletterna hjälper till en viss grad men panikångestattackerna slår ändå igenom ibland vilket gör det hela så mycket mer skrämmande. Oavsett hur höga doser jag haft av dom olika preparat jag haft så har dom aldrig hjälpt fullt ut.

   Än en gång har jag fått en ny läkare, den fjärde i år. Det känns ganska meningslöst att ens börja få dom att förstå hur jag mår för nästa gång så är där någon annan jag får dra samma historia för. Det känns även som om dom inte tror på mig riktigt längre heller, jag tror knappt på mig själv längre. jag blev ju bra ett tag, sen tillbaks in i det här hålet. Även om jag orkar upp en gång till, hur långt tid kommer det ta innan jag faller ner igen? Nej, hopplösheten tar över mer och mer. Den enda trösten är sömnen, även om dom är sporadisk och imellanåt fylld av underliga drömmar som ger mig ännu mer ångest.

   Häromnatten drömde jag om en gammal vän. Det är nog 10 år sen jag såg henne senast. Plötsligt stod hon där intill mig, helt naken. Hon log, jag kramade om henne. Sen vaknade jag och kände tomheten skölja över mig. Ett ögonblick av närhet som bara rycks bort på det sättet. Det känns som att bli sliten mitt itu. Jag behöver en konstant trygghet, något eller någon som inte försvinner när jag vaknar, utan som är kvar, bredvid mig.

 

Jag vill inte vara ensam längre.