Nätter
Vissa nätter är värre än andra, och så finns det dom som är ännu värre än det. Nätter när jag är på bristningsgränsen. När tårarna är på väg att rinna över men ändå inte vill ut.
Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge. Jag är så fruktansvärt trött, både fysiskt och psykiskt. Panikångestattacker, deppressioner, sjukhus, piller, psykologer, rehabilitering. Till slut så blir det bara för mycket. Jag vet inte varför jag fortfarande sitter här. Jag har haft så många chanser på mig att låta det ta slut. Förmodligen så är jag för rädd för att ta steget. Istället släpar jag mig igenom dag efter dag utan någon som helst aning varför.
Det finns så mycket jag skulle kunna skylla dom här känslorna på, det faktum att jag nyligen slutade med mina antideppresiva tabletter, den konstanta obalansen av vätskor och vitaminer i kroppen, problem med sköldkörtlen. Faktum kvarstår, att även om allt detta hade löst sig, så hade jag fortfarande saknat en av dom viktigaste drivkrafterna som människa, viljan att leva. Jag kan inte säga exakt när den försvann, jag vet bara att det var så längesen så jag minns inte hur det var att vilja.
Den enda önskan jag har är att få krypa ihop bredvid någon, luta huvudet mot hennes varma bröst, känna hjärtslagen och sen somna, helst utan att någonsin vakna upp igen. Närhet och värme, så lite som krävs, så mycket det kan åstadkomma.
Denna natten har inte varit bra, kanske är det dags att försöka få resten av den att försvinna. Kanske slipper jag vakna igen, kanske vaknar jag utan allt det här snurrandes i huvudet, kanske är morgondagen dagen då jag hittar värmen. Kanske är det bara ännu en dag som alla dom andra, som börjar, tar slut, och lämnar mig ett steg närmare mörkret.
Sömn...
Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge. Jag är så fruktansvärt trött, både fysiskt och psykiskt. Panikångestattacker, deppressioner, sjukhus, piller, psykologer, rehabilitering. Till slut så blir det bara för mycket. Jag vet inte varför jag fortfarande sitter här. Jag har haft så många chanser på mig att låta det ta slut. Förmodligen så är jag för rädd för att ta steget. Istället släpar jag mig igenom dag efter dag utan någon som helst aning varför.
Det finns så mycket jag skulle kunna skylla dom här känslorna på, det faktum att jag nyligen slutade med mina antideppresiva tabletter, den konstanta obalansen av vätskor och vitaminer i kroppen, problem med sköldkörtlen. Faktum kvarstår, att även om allt detta hade löst sig, så hade jag fortfarande saknat en av dom viktigaste drivkrafterna som människa, viljan att leva. Jag kan inte säga exakt när den försvann, jag vet bara att det var så längesen så jag minns inte hur det var att vilja.
Den enda önskan jag har är att få krypa ihop bredvid någon, luta huvudet mot hennes varma bröst, känna hjärtslagen och sen somna, helst utan att någonsin vakna upp igen. Närhet och värme, så lite som krävs, så mycket det kan åstadkomma.
Denna natten har inte varit bra, kanske är det dags att försöka få resten av den att försvinna. Kanske slipper jag vakna igen, kanske vaknar jag utan allt det här snurrandes i huvudet, kanske är morgondagen dagen då jag hittar värmen. Kanske är det bara ännu en dag som alla dom andra, som börjar, tar slut, och lämnar mig ett steg närmare mörkret.
Sömn...
Kommentarer
Trackback
